Påskmodernismen och det stora skådespelet

Imorse reflekterade jag över den gångna påskhelgen och om det går att finna någon röd tråd över medieutbudet på Radio/TV och min egen mediekonsumtion. Jag lyssnade på en alldeles underbar påskmässa på radion, såg på zoroastre-operan som uppfördes på Drottningholms teater, passion of Christ, För en handfull dollar, nunnan från Karmelitklostret och en film från 70-talets mitt som handlade om en sorts tysk filosofiska uppgörelse med tredje riket och dess Führer. Filmen undrade vad man kunde säga till sitt försvar om man i domedagen fick stå tillsvas inför Führern istället för skaparen.

Och om turerna kring frigivning av de brittiska flottisterna och hur Ahmadinedjad stal showen från medieetablicemanget. Huruvida britterna verkligen kränkte Irans territorialvatten får vi ta en annan gång, men klart var att medierna kände sig kränkta av det inträffade. Att bli tagen som gisslan, ja rentav våldtagna, att behöva skildra någon som de helst vill tänka bort. Iran, detta ständiga störningsmoment, som förstör bilden precis när medievärlden tycker sig vara färdig med sin världsbild och som Israel ständigt och jämt klagar över. Britterna jämförde Irans agerande och tillställning (med medaljutdelning till sina officerare och sedan handskakning med flottisterna) med Hitlers. Men det var värre än så. Det var politiken som tog över mediemakten och samtidigt omvandlade politiken till en öppen teatertillställning. Eller vad filmen som handlade om Hilter betecknade tredje riket som; det stora skådespelet.

Jag tror jag har fått en röd tråd om vad det är för mediesamhälle som vi är på väg mot. Allt handlar om tajming, typ att använda påsken för att visa sin barmhärtighet, att stjäla showen av medierna och visa en glimt av det stora skådespelet. Fast var det inte Jesus så sa att han skulle komma ridande på en åsna och som en tjuv om natten?

Jesus 1 - Hitler 1