Dagboksanteckning från allt mellan himmel och jord

Här ligger en rondellhund begraven!

2007-09-03T05:31:00.000-07:00

Det var som sagt var länge sen jag bloggade. Gick genom några av mina tidigare inlägg. Den allra första handlade just om rondellhunden och så fortsatte jag senare med mina andra - islamiranska - hjärtefrågor. Hade liksom på känn att rondellhunden skulle bli något stort, även om huvudsyftet med just det inläget var en hyllning till spontanitet, folkkonst och hemstaden Linköping. Men inte riktigt så här stort. Och inte visste jag att just Irans Ahmadinedjad skulle sköta om dess internationella lansering.

I just Linköping av alla städer (förutom "estockholm" förstås) blev det återigen sammanstötningar mellan medlemmar av NSF och AFA över en parad eller utställning av RSFL. Vad de bråkar om är egentligen ointressant. Men att dessa konflikter sätter staden i det nationella, det sociala och det sexuellas blickfångst tycker jag är mer anmärkningvärd och som man kan göra något av. Alla nyheter och händelser blir intressanta ur politisk, religiös eller konstnärlig synpunkt först när de öppnar för nya tolkningsmöjligheter och får en att upptäcka något nytt eller se annorlunda på världen och samhället. Att bara återberätta eller ta del av dem räcker inte.

Apropå mediemakt, Freddie Mercury och det manligt feminina, ska det hållas en Queen-konsert någon gång i november tror jag. Jag förstår inte varför de makthungriga feministerna tar tag i sin drottning. Jag kommer att tilläggna rockens eviga drottning en hel del uppmärksamhet i mina serier.

Vad ska frälsa mediesamhället från kolonialt förtryck och arabisk djahelism? Islam?

2007-09-03T02:15:00.000-07:00

Vad går skljelinjen i mediekonflikten om islamkarikatyrer och arabvärldens framtid?

I kölvatten av Lars Vilks skisser om "Mohammedbilder" har det i sedvanlig ordning uppstått en hätsk debatt om vad som får sägas eller inte i yttrandefrihetens namn. Som vanligt och som väntat protesterar muslimska organisationer mot vad som anser vara konstnärers ansvarslösa och omoraliska handlanden samt kränkning av islams profet och muslimers känslor. Islammotståndarna anser att de religiösa visst får tåla kritik och att konsten och det fria ordet ska få förbli fri i ett demokratiskt samhälle. Att muslimen ska lära sig respektera svenska lagar. Sedan hör vi några röster från folk med social patos som undrar hur man kan bekämpa rasismen i samhället och skapa respekt för alla sina medborgare om en viss grupp ständigt blir kränkta och förolämpad. Och så fortsätter ställningskriget i de ideoligsika skyttegravarna.

Mohammed - ska göra ateistiska karikatyrtecknare bli kända i världen

Islamkarikatyrer med Mohammed i huvudrollen har blivit en liten mediaindustri och en folkrörelse. Både för hedniska konstnärer som vill slå vakt om det ateistiska i samhället och människors skräck för gud, religion och profeter. För "humanisterna" och medieetablicemanget är Sverige aldrig sekulärt nog och religiösa inslag måste få förpassas till det privata rummet. Det sekulära etablicemanget ser sig själv som ett ständigt offer för ett religiöst förtryck som det gäller att bli kvitt. Och med ett inkvisitoriskt nit försöker den jaga bort allt som andas religiösitet från det offentliga rummet.

Mot sig ser de en muslismk massa, främst från arabländerna, Turkiet och Pakistan, som företräder en gettokultur i västliga samhällen. Denna massa, för det är en massa vi pratar om, representerar egentligen gamla traditionella livsstilar som knappt existerar eller praktiseras i deras ursprungsländer. Men deras livsstil passar utmärkt den bild våra medier vill ge av islam som religion. Tittar vi i gamla skolböcker så är det bilden av den efterblivne gamle afghanen i bergen, den nyrika mörkhyade araben i ökensanden eller turken i fez som vi ska associera till islam. Efter 9/11 är det talibanen som representerar Islam, enligt våra islamexperter och mediemakare. Alla ska in i al qaeda-säcken och anpassa sig till den karikatyr som västliga medier och wahabitiska kretsar i saudi-arabien tecknat av islam. Den som vägrar är en avfälling. Antingen är man för en sekulär västerländsk fundamentalism eller så är man för en sunni-arabisk förislamisk "djahelism". Det är ingen överdrift att påstå att vi lever i en förislamisk tid, att den exploateras av mörket (de som inte förstått den eller vill få bort den) och att islam ännu inte sett dagens ljus.

"Iran" det stora bekymret hos arabisterna, sionisterna och kolonialherrarna

Intressant är att båda dessa "poler" samarbetar med varandra inom världspolitiken. USA, Israel, Saudi-arabien och al qaeda följer en gemensam politik mot framförallt Iran på den världspolitiska arenan och Irans roll i islambranschen. Sunniarabiska medier som al-Jazeera och al-arabiya och deras västliga kollegor väntar med spänning på nya utspel eller dekret från al qaeda, som om de åtnjöt någon popularitet i den islamiska världen eller om de vore en legitim representant för något land eller ledare för någon rörelse. Samma medier som försöker skaffa sunni-fundamentalistisk terrorism och arabisk reaktion politisk legitimitet tiger ihjäl Iran, Irak och islamiskt revolutionära rörelser, som just Hezbollah, Islamisk Jihad och Hamas vilka både företräder politiskt legitima ståndpunkter och åtnjuter respekt och stöd i sin respektive länder. I väsltiga medier anses att det är kroppen som ska anpassa sig till virusen, sjukdomen och cancersvulsten. I den islamiska världen ser man tvärtom på amerikansk imperialism, europeisk kolonialism, judisk sionism och arabisk traditionalism och despotism som roten till problemet.

Den arabiskt-koloniala förtrycket går vidare i Irak, Libanon och Palestina

Det räcker med att titta på händelseutvecklingen i Irak, där USA beväpnar eller t o m finansierar sunni-arabiska terrorister som sprider skräck, död och förintelse i det shia-dominerade Irak och som vill störta landets demokratiskt legitima och folkvalda regering. USA har avsiktligt låtit terroristerna härja fritt, skyllt problemen på Iraks regering och nyligen krävt dess avgång från makten. USAs problem med säkerhetsläget i Irak var inte att hundratals irakier, de flesta shia-muslimer, föll offer för sunni-sektristiskt saudiskt-importerat våld. Problemet var att amerikanka militärer blev angripna av irakier, bl a för sin delaktighet i terroristm och att denna terrorism inte var tillräcklig för att spränga Irak i bitar. Den amerikanska ledningen, som idag får utstå kritik för sin naivitet och bristande planering, hade hoppats på att irakierna skulle välkomna en amerikansk lydregering i Bagdad. Nu vill USA och dess europeiska allierade, framför allt Frankrike, se en ny Saddam (en utan mustasch) vid makten i Bagdad. Och det efter ett gammalt beprövat recept. Man skapar kaos och elände för att visa att det inte funkar så bra med demokrati och för att bana vägen för en fascistisk diktatur. Och om det inte går så delar man ut landet till krigets "aktieägare"; ett sunni-wahabitiskt kalifat åt saudierna i al Anbar (ungefär efter den modell som huset saud en gång tillskansade sig "saudi-arabien"), ett "fritt" Kurdistan åt israelerna, ett primitivt shia-arabiskt klnasamhälle åt britterna och så en svag sekulär centralregering i Bagdad som ger den amerikanska närvaron den plattform den behöver. USA, England, Frankrike, Israel och arabstaternas bitterhet mot Iran hänger samman med att Iran hindrar dessa koloniala projekt går i lås.

Också i Palestina har saudiska intressen med stöd från USA och Israel försök att få Hamas att distansera sig från Iran, sluta fred med Mahmoud Abbas PLO och rätta sig i de arabiska leden. I Libanon fick vi se saudiska terrorister lansera en "palestinsk" al qaeda-cell i flyktinglägret Nahr-el-bared under namnet Fath-ul-islam som för några dagar sedan krossades av den libanesiska armén. Västländerna vill till varje pris hindra en demokratisering av Libanon och vidmakthålla de gamla strukturer genom att hålla en impopulär Seniora-regering under armarna. Också i palestinska områden ger västländerna intensvit stöd åt Abbas "sekulära" Abbas USA-EU-Israel-arabstaterna är totalengagerade i just nyckelländer som Irak, Libanon och Palestina där "Iran", alltså proiranska krafter, har det avgörande inflytandet.

Islamologen upprörs av Irans inblandning i mediekriget mellan västsekulär fascism och arabisk getto-islam

Islamologen Hjärpe som annars brukar framträda lugn, glad och sansad blir sällsynt upprörd över att den iranska regeringen "gjort en höna av en fjäder", exploaterat konflikten och gjort en alldeles egen affär av det, främst genom att ta den svenska staten i örat och att sedan urskulda sverige genom att peka ut sionisterna som hjärnan bakom. Det var liksom inte riktigt så det var tänkt att karikatyrerna skulle skötas, resonerar Hjärpe.

http://www.aftonbladet.se/orebro/article653925.ab

Han är upprörd över det dåliga anseende muslimerna får av det iranska agerandet, som om muslimerna har något gott anseende att förlora eller försvara. Muslimer är ingen homogen grupp och har ingen gemensam talesman. Varje grupp eller organisation gör sin egen tolkning och företräder sig själv. Men så tycks inte vara fallet enligt islamologen.

Att "det shia-muslimska" Iran tar initiativet ser han också som ett oroande tecken, speciellt i ett skede där europeiska institutioner försöker utveckla ett gott interreligiöst samarbete med intoleranta och religiösa bakåtsträvare i arabvärlden. Islamologer i väst arbetar utifrån huvudprincipen att anpassa islam till arabiska sedvänjor och omvandla den till en stamreligion enligt en judisk förlaga:

"Ingenting som Iran (snarare Khomeini, Khamenei, Khatami, Rafsanjant, Ahmadinedjad eller den arabiska iran-islamisten Hassan Nasrallah) gör har med Islam att göra, utan är en del av en politisk plan, även om det sker i islams namn eller har förankring i Koran och Hadith. Iran utnyttjar islam för sina syften. Och omvänt, allt som (sunni)arabiska despoter, självutnämda islamledare hittar på eller sker i arabiska samhällen, måste per definition ha en islamisk grund och en religiös förklaring. Hezbollah/Hamas/Islamiska Jihad är inte okej enligt islamologerna medan saddam, huset saud, pakistansk underrättelsetjänst, talibaner och al qaeda är okej enligt samma islamologer."

Sedan tycker Hjärpe att den danska karikatyraffären sköttes klantigt, bl a därför att den danska staten blandade sig i på ett plumpt sätt. Han menar att eftersom den svenska regeringen valde att ligga lågt eller att sticka huvudet i sanden, så undgår den ansvar. Men vi vet ju att en stat inte kan svära sig fri. Den iranska regeringen har fått utstå frän västlig kritik just till följd av sina karikatyrtävlingar och förintelsekonferens i december i fjol.

De liberala islamkritikerna menade att revisionister och förnekare kunde där få fritt spelrum och få en uppmärksamhet och anseende som de annars aldrig skulle ha fått. Att konferensdeltagarna gav Ahmadinedjad ideologiskt stöd i hans planer på att radera Israel från kartan. Vi minns hur frän kritiken blev från väst när Ahmadinedjad fällde just de orden inför en intern iransk församling. Vi vet ju att det inte är straffbart att vilja avskaffa stater och regimer. Det går inte en dag utan att s k exiliranska grupper kräver störtande av just den iranska "regimen" och experterna spekulerar friskt i sönderfall av Irak som en stat, land och nation.
Så i rättvisans och yttrandefrihetens namn borde också medborgare i Iran ha rätt att ställa krav på andra stater eller spekulera om deras framtid.

Vad yttrandefriheten beträffar så blev förintelsekonferensen faktiskt ett internationellt genombrott för fri historieforskning och alternativa sätt att se på världen. Revisionister och andra dissidenter som är förföljda i västländerna vågade träda fram. Många av dem menade att det som Iran arrangerade och banade vägen för borde ha varit en självklarhet i en västlig demokrati. Och vi vet att i konferensen hade alla som kunde anföra något i sak lägga fram sina åsikter. Att t ex Ing-marie Froman dristar sig till att jämföra rondellmohammed med "judesuggan" i svensk press, sker tack vare Ahmadinedjads vågade initiativ. Den svenska yttrandefriheten är Iran och "dess regim" en stor tack skyldig.

Judisk-sionistiska reaktioner faller platt till marken

De judiska sionisternas replik i form av egna karikatyrtävlingar var i det närmaste patetisk. Vi vet ju att staten Israel är den aktör som mest gynnas av antisemitiska yttringar i samhället och försöker exploatera dem för sina syften. Dessutom är själva poängen med karikatyrer riktade mot Israel, sionismen och judisk rasism, det att de som är offer för judisk rasism, frötryck och apartheid ska få komma till tals. Inte räknar väl judiska aktivister att räknas på allvar som företrädare för sina ideologiska och politiska motståndare? ska de tas på allvar ska de ställa ut motståndarnas verk i oförvanskat skick och inte sina egna eller någon förvriden repliker.

Ett annat problem är att vi sällan får veta något om den censur som dagligen pågår i väst. I somras firade Libanon motståndssegern mot den judiska statens armé i 33-dagarskriget med pompa och ståt. En händelse, eller rentav hädelse, som givetvis gick de västliga medierna förbi. I Kanada reste anhängare till det libanesiska Hezbollah porträtt av motståndsledaren Nasrallah, som enligt opinionsundersökningar i arabvärlden är den mest populära personligheten i arabvärlden. Judiska påtryckningsgrupper krävde av den kanadensiska stadens (Toronto) kommunledning att ta ner porträttet. Hur det gick med affischen vet jag inte. Men ingen vågade dock påminna sionisterna om yttrandefrihetens okränkbarhet i en västerländsk demokrati.

Det alternativa mediesamhällets tre grundgestalter: Mohammed-Jesus-Adolf

Om Israel räknar sig själv som en västerländsk demokrati och om deras falskspelare till fria-ords-anhängare i väst vill tas på allvar så är det självkritik och att våga publicera den andres bild som är vägen till frälsning. För vem vill se Mohammed, Jesus eller Adolf för den delen bli kritiserad för femti-elfte gången? Jesus används för att bana vägen för nya samllhällstrender, homosexualitet, samkönat äktenskap, sekularism osv. Han ska sälja det som har svårt att gå hem hos den breda allmänheten. Jesus är en positiv figur som ska hjälpa fram "de svaga" och de "utstötta". Får vi se Jesus hjälpa fram Mohammed och göra honom presentabel i mediebruset?

Mohammed får utstå den kritik som egentligen borde riktas mot sunni-wahabitiska terrorister och deras ledare. Mohammed hånas i väst för det som han kom för att bekämpa. Den enda nyta han gör är att hjälpa fram ateistiska konstnärer som vill skaffa sig ett världsrykte som "fria" och "fantasifulla".

Men frågan är om det är tillåtet att sälja Jesus i ett uppenbart proisraeliskt mediesamhälle? Vem ska få marknadsföra frälsaren? Får Jesus marknadsföra sig med Adolf eller Mohammed för den delen? Får Mohammed eller Adolf posera på korset med plågade ansikten, halvslutna ögon inför en fanatiskt och mordiskt besatt "israelisk" publik? Eller att få se revanshlysten Jesus framträda i hitlersk tappning, hållandes ett brandtal som elektrifierar massorna?

Vi vet ju att Jesus skulle komma ridande på åsna och som just en tjuv om natten. En sann frälsaren kommer kommer att stjäla något som säljer. Och vi som kan medievärlden vet vad som säljer. Var det inte Führern den som lovordade Mohammed, sade sig vilja bli kyrklig och komma fem över tolv, när allt hopp tycks vara ute? Det enda sättet för en "krist" att bli igenkänd är just att komma i sin antikrists tappning. Lär vi se någon sådan uppträda i väst eller måste han lansera sig i ett land som Iran?

Själv tror jag dock att "Jesus" kommer att framträda som en kvinna för att trollbinda massorna, ungefär som Freddie Mercury i sin video "I want to break free". Kraften i det feminina och androgyna, och framför allt den manliga feminismen, ska aldrig underskattas.

Påskmodernismen och det stora skådespelet

2007-04-16T12:37:00.000-07:00

Imorse reflekterade jag över den gångna påskhelgen och om det går att finna någon röd tråd över medieutbudet på Radio/TV och min egen mediekonsumtion. Jag lyssnade på en alldeles underbar påskmässa på radion, såg på zoroastre-operan som uppfördes på Drottningholms teater, passion of Christ, För en handfull dollar, nunnan från Karmelitklostret och en film från 70-talets mitt som handlade om en sorts tysk filosofiska uppgörelse med tredje riket och dess Führer. Filmen undrade vad man kunde säga till sitt försvar om man i domedagen fick stå tillsvas inför Führern istället för skaparen.

Och om turerna kring frigivning av de brittiska flottisterna och hur Ahmadinedjad stal showen från medieetablicemanget. Huruvida britterna verkligen kränkte Irans territorialvatten får vi ta en annan gång, men klart var att medierna kände sig kränkta av det inträffade. Att bli tagen som gisslan, ja rentav våldtagna, att behöva skildra någon som de helst vill tänka bort. Iran, detta ständiga störningsmoment, som förstör bilden precis när medievärlden tycker sig vara färdig med sin världsbild och som Israel ständigt och jämt klagar över. Britterna jämförde Irans agerande och tillställning (med medaljutdelning till sina officerare och sedan handskakning med flottisterna) med Hitlers. Men det var värre än så. Det var politiken som tog över mediemakten och samtidigt omvandlade politiken till en öppen teatertillställning. Eller vad filmen som handlade om Hilter betecknade tredje riket som; det stora skådespelet.

Jag tror jag har fått en röd tråd om vad det är för mediesamhälle som vi är på väg mot. Allt handlar om tajming, typ att använda påsken för att visa sin barmhärtighet, att stjäla showen av medierna och visa en glimt av det stora skådespelet. Fast var det inte Jesus så sa att han skulle komma ridande på en åsna och som en tjuv om natten?

Jesus 1 - Hitler 1

Ett bra mediemagasin = En bra serietidning

2007-03-20T04:32:00.000-07:00

Maria Pia Boethius har ännu en gång publicerat en svart bok över medierna. Hennes grundtes går ut på att medierna är den etablerade maktapparatens förlängda arm vars syfte är att förmedla en medveten förljugen bild av verkligheten. Publiken ska manipuleras så att den hålls kvar i ett konstant tillstånd av okunnighet och vanmakt. Medborgarna ska välja det etablicemanget tycker är lämpligt sätt att sköta maktapparaten.

http://www.kuriren.nu/%5CGEN_Utmatning_Kultur.asp?ArticleID=1459959&ArticleStateID=2

Självklart har hon rätt. Men vad är alternativet? Hennes feminism och den vänsterradikalism som fungerar som högeretablicemangets vänstra hand? Också Torbjörn Säfve har i tidigare inlägg uttalat sig starkt kritisk om maktkoncentrationen i samhället, om hur den ekonomiska, den politiska och den mediala makten i maskopi och bästa samförstånd bedriver ett skådespel för att uppehålla massorna och därmed hålla dem i Schack. Man kan ana en viss medietrötthet hos dess kritiska kreatörer och skribenter. Det kan vara så att det är skribenterna, jornalisterna och författarna som nått sin vägs ände och inte kan prestera en nyanserad bild av verkligheten som kan påverka samhället i ny riktning.

Kort efter murens fall var det många påtalade eller bafarade att sovjet-statens undergång lika gärna handlar om liberala grundidéernas undergång. Sovjetkommunismen är en totalitär spegelbild av den västerländska liberala kapitalismen, med betoning på västerländsk, då man kan vara liberal i andra bemärkelser och lägga nya innebörd i termen kapitalism. Självklart kan man också lägga en ny innebörd i termen västerländsk. Om det inte är västvärlden vi menar, så är det i så fall fråga om en elit, en definierbar härskarskikt , som har intresse av att sätta agendan och styra politik, ekonomi, opinion och utbildning i den riktning som den vill. Vi kan mycket väl hävda att även västerlandet är en gisslan som kidnappats av en nomenklatura. Nomenklaturans definition av den västerländska demokratin används sedan för att rekrytera arméer av lojala underhuggare, som tänker, tycker och gör det som makten vill och som marscherar fram för att erövra, kolonisera, förtrycka och härska under paroller som frihet och mänskliga rättigheter.

Fast nu för tiden har också dessa paroller tonats ner. Nu är det kamp som gäller. Mot lika totalitära, våldsdyrkande och bakåtsträvande väderkvarnar som själva har sitt ursprung i imperialismen och vars efterblivna ideal som fungerar som en bestraffning av de människor som inte vill ha ett kolonial externt styre eller ett diktatoriskt internt styre i sina länder. Hos vänstern finner man ett särskilt intresse för att försöka förstå och legitimera varje reaktionärt och traditionalistiskt uttryck som väljer en återgång till ett förhistoriskt samhällsordning. Och detta återspeglas i medier, där fördomar och rasism frodas och bejakas istället för att bemötas och kritiseras.

Hur ska då ett alternativt medium se ut? Finns det en tredje vägens media? Det ska jag försöka utveckla.

ISRAEL - Ett Ordets hörhus!

2007-03-16T05:25:00.000-07:00

Det pratas så mycket om virtuella världar som Second Life, där människor försöker kolonisera nya världar i det digitala rummet och förverkliga drömmen om evigt liv, evig skönhet och ungdom men som kraschar i samma sociala hierarkier och kommersiell idioti. Människan skulle övervinnas, skriver Nietzsche. Men den västliga moderna människan kan inget annat än att påtvinga nya erövringar sina torftiga drömmar och livsmönster. Sex, makt och pengar.

Jag tror lösningen är närmare än vad som går att föreställa. Det är inte i sådana sajter som den dödliga människan ska söka lösningen på sina problem med fantasin, sexualiteten och brist på makt. Israel hör ord. Det står t o m i Koranen. Allt står i skrifterna, i svensk språklig (för)tappning. Israel ska vara ett ordets horhus, dit sex bokstäver ständigt söker sig, för att ha sex med varandra. Hur kunde jag vara blind för dessa små kåta bokstäver? Och bokstäver som ständigt vill rymma nya universum, stå för snart sagt omöjliga ting och blåsa in nytt innehåll i samma gamla former?

Nu vet jag vad Islams Svärddöttrar, dessa drottningar av Saba, ska ägna sig åt. Att romantisera arabernas eurotyska läggning. Förlåt mig, Karin. Att jag är så trög ibland. Titta inte så där uppfodrande och besviken ut på din värd. Det är mycket som skymmer sikten. Jag gör så gott jag kan.

Europa - Jerusalem och the new state of ISRAEL

2007-03-16T04:06:00.000-07:00

Om man följer alla debatter och inlägg råder det bred enighet bland världsmakterna om att stävja Iran. Vad man är oense om är medlen för att uppnå målen. Ett läger tror att det är genom militära hot, sanktioner, belägring och stöd till subversiva aktiviteter inne i Iran som "regimen" ska bringas på fall eller i varje fall ge efter för västliga påtryckningar. Ett annat läger menar att USA inte ska lösa sitt problem med Irak genom att utvidga konflikten till Iran. Att en upptrappad konflikt med Iran stärker Ahmadinedjad både i och utanför Iran, ökar de amerikanska styrkornas sårbarhet och bidrar till instabilitet på världens energimarknader. Att man genom diplomatiska försök och handel ska "luckra upp" landet, som om Iran vore ett slutet land eller som om "regimen" själv söker efter internationell isolering.

Frågan är dock var västländerna själva har att komma med. Vad har väst att erbjuda Iran och iranierna som de inte kan få hos någon annan? Varför ska Iran öppna famnen för stater som inte erkänner Irans legitima intressen i regionen och inte vill Iran väl, utan vill ha en slave-master-relation med Iran?

Vad palestinafrågan och det iranska inflytandet beträffar så har en nära 60 år av israelisk ockupation inneburit inget annat än apartheid, förtryck, misär och fängelse för palestinierna. Det iranska inflytandet däremot innebar uppkomsten av Hezbollah, Intifadeh och motstånd mot judisk ockupation och kolonial aggression. Idén om Israel som en västerländsk koloni i Palestina (arabvärldens hjärta) har nått en återvändsgränd. Det är ingen ljus dröm som väntar regionen, inte ens i händelse av fred med araberna eller om Iran "helt försvann" från scenen. DET kan inte ha varit vad judarna gått och väntat på i 2000 år, väl? En judisk stat som är underordnad väst kunde judarna ha fått redan på Hadrianus tid, så det måste vara något annat, något magiskt som judarna kämpade och offrade sig för. Nu är det istället palestina-araberna (i alla fall de som står Hamas och Islamiska Jihad nära) som kämpar den strid som judarna en gång kämpade mot romarna på Irans sida.

Nu när Israel alltmer framstår som ett Babylons fånge, också för judarna, så kan man fråga sig om det inte vore lämpligt att bygga upp Jerusalem någon annanstans. Jag blir alltmer övertygad om att idén om ISRAEL, åtminstone idén om Israel som en satrapi till Iran, borde förverkligas i Europa, där sionist-judarna känner sig mera hemma, de negativa historiska erfarenheterna till trots. ISLAMs uppgift borde i så fall vara att verka för att etablera ett nytt ISRAEL i Europa och inte försöka efterlikna de sionist-judiska bosättarna som stjäl och mördar för att få tillgång till palestinsk jord. Islams uppgift måste vara att visa att Europa är roligare, livligare, heligare och intressantare än det Jerusalem, som sionist-judarna egentligen saknar ett förhållande till. Vad ska de med klippmoskén och Haram-el-Sharif till när det finns så mycket intressant magiskt och himmelskt i Europa? Inte kommer några judar att uppleva den Meeradj (Mirrage?) som muslimernas profet Mohammed fick uppleva. Messias har strikt taget inget att göra i dagens fysiska Jerusalem. Varför skulle han det?

ISRAEL var tänkt att byggas vid Messias återkomst och på order av Irans härskare. Irans härskare anser att den judiska staten ska etableras i Europa. Var har de inte preciserat. Hur skulle de veta? Själva letandet, sökandet efter det förlorade Jerusalem är en utmaning i sig. Ett ställe där idéer blir verklighet och verkligheten omvandlas till magi. Det sägs att himmelriket var ett ställe där alla ting, stenar, blommor och träd, flora och fauna talade till människan. Naturen och alla ting kunde tala. Det var en förmåga som Kung Salomon lär ha besuttit och vars rike stod modell för Khomeini och idealet för hans islamiska republik, Salomons Rike.

Israel måste ständigt omdefinieras. Den dag orden kan tala in i iSRael och få den att anta sin optimala form, så är vi framme vid Jerusalems portar. Nyckelordet är iSRael. Och två bokstäver är nu på plats.

Invandring, Saddam klubben och nationellt ansvar

2007-03-15T11:33:00.000-07:00

Invandring av araber och deras "bristande" integration i det svenska samhället har blivit ett svårt gissel, speciellt i vad som betecknas som nationella kretsar. Man kan fråga sig på vilket sätt araben brister i sin integrationsansträning. Enligt liberalerna och deras medier passar arabisk traditionalism och fundamentalism utmärkt som alibi åt rasistiska mediekampanjer om islam och muslimer. För väsntern ger den onyanserade primitiva bilden av araben ett utmärkt tillfälle att kasta araben i al qaeda-säcken eller annat kollektivistiskt projekt. Man vill ju så gärna förstå varför araben är så primitiv ... Det är ungefär som att säga, ååh jag vill så gärna förstå varför alla män är talibaner, varför alla kvinnor (utom ens mamma) blir till slampor, eller varför alla gifta män misshandlar sina fruar osv.

Vissa natinoella kretsar gläder sig åt att "araben" missköter sig och därigenom bekräftar deras föreställningar om "rasfrämlingen". I nationella medier har diverse "patrioter" beklagat Saddam Husseins död. Nå, i Irak så tycker gemene man inte det. Och de araber som känner sorg över Saddams död eller önskar honom tillbaka till makten har ingen anledning att klaga på förtryck, krig, ockupation och tortyr i sina egna länder. Det är priset som man måste vara beredd att betala för en sådan som Saddam vid makten.

Många irakier flydde till Sverige därför att de inte stod ut förtrycket och tortyren under Saddams nationalsocialistiska tyranni. Många fortsätter att fly Irak därför att de inte vill vara slaktoffer åt den amerikanska ockupationspolitiken eller andra arab-traditionalistiska terror- och massmordskampanjer. Den som hyser minsta sympati med Saddam-regimen får finna sig i att bli invaderad av saddammotståndare. Sedan har vi palestinier och libaneser som också måste fly till länder som Sverige för att de har blivit utsatta för ockupation och angrepp från en annan terror-regim, nämligen den judisk-sionistiska nationalsocialism, som också den stödjs av västmakterna.

Nåväl, det är inte palestiniernas, libanesers eller irakiers fel att de är födda i länder som är föremål för aggressiva koloniala projekt. Det går inte att utrota dessa araber bara för att de inte vill vad västmakterna vill eller vägrar underordna sig de koloniala villkoren. "Araben" vägrar - på gott och ont - att ändra på sig. Många anser att om det är rätt att ta deras land och ersätta dem med "bosättare" eller förtryckare från minoritetsfolk (som de från Tikrit), så varför inte uppträda som en bosättare, köra sitt eget race eller helt enkelt etablera sitt eget paradis? Vi lever i en fri värld. Och invandrararaben förväntar sig att denna frihet också ska gälla honom, henne eller deras barn. I Iran har man gått så långt att man öppet ställer sig bakom kravet att etablera en judisk stat (tvärtemot vad många befarar som en islamisk stat) i Europa. Det finns alltså "muslimer" och "araber" som driver ett öppet sionistiskt projekt. Allt för att bli av med det koloniala oket i arabvärlden.

Vad är då den ultimata "nationella" utmaningen för de invandringskritiska rösterna i Europa? Svaret är enkelt. Om man vill att "araben" (läs invandraren) ska återvända till sitt eget land, vilket många araber vill, så gäller det att aktivt se till att väststödda nationalsocialistiska (arabiska som judiska) regimer och andra arabkonservativa förtryckarregimer i mellanöstern avskaffas. Det var västerlänningarna som förde dessa regimer till makten och då får västerlänningarna komma och hämta hem dem. Dessa marionettregimers bäst-före-datum har gått ut, de är irreparabelt korrupta, inkopmetetenta och impopulära. Ingen vill ha dem och då är det bara att återkalla marionetterna. Massbefrielse av arabvärlden är enda lösningen på vad kritikerna kallar för massinvandringen.

"Palestina är inte längre något problem"

2007-03-14T12:30:00.000-07:00

Filmen 300 heroiserar de spartanksa försvararna av Athen mot den persiska hären. En här som bestod av folk från olika delar av den då civliserade värld som lydde under det iranska imperiet, babylonier, finicier, egyptier och t o m abessinier i leopardskinn. Men filmen framställer den iranska miljonarmén som en hord av blodtörstiga ociviliserade bestar, som dessutom inte klarar sin uppgift.

http://www.moviezine.se/filmsidor/300.shtml

Och medan filmen visas på amerikanska biodukar och EU:s Solana åker till Libanon för att hejda den demokratiska processen i landet, redogör finicierna från Hezbollah för den persiska härledningen, varför slaget om Athen är avgjort och hur nära seger Iran egentligen är.

http://switch5.castup.net/frames/20041020_MemriTV_Popup/video_480x360.asp?ai=214&ar=1397wmv&ak=null

Det är en ganska intressant och övertygande modell som Hezbollah representerar. Libaneserna utkämpar Irans krig mot västvärldens judiska koloni och om kriget är avgjort till Irans fördel är det läge att marschera in i Palestina. Ungefär som när Kung Cyrus marscherade fredligt in i Babylon. Sedan kan Iran skicka judarna till deras Jerusalem (Europa) för att bygga templet.

I övrigt har Hezbollah-representanten rätt om EU:s förvirrade intryck. EU vet inte vad den ska ta sig till. Däremot tycker jag inte att USA ska lämna området. Islams seger är endast möjligt om den arabiska sunni-fundamentalismen, alltså djahelismen i arabisk tappning, krossas och fråntas allt inflytande från religion, politik, kultur och samhälle. Tills dess behövs USA som en sorts gisslan i området för att komma åt islams inre fiender. Det ska inte finnas någon framtid för Saddam-klubben i regionen. Allt annat än en total (politisk) underkastelse av arabstaterna under Iran och fullt införande av persiska (farsi) som riksspråk är att betraktas som oacceptabelt. Det är först då vi kan prata om islams seger. Och om segrarnas seger.

Nabokov och ord som leker med texten

2007-03-14T10:01:00.000-07:00

Hörde häromdagen på ett radioinslag om Vladimir Nabokov och hans "banbrytande roman Lolita" och monstret "Hambert Hambert" på P1. Han anses omvandla skildring av omskakande händelser som t ex en våldtäkt på ett tolvårigt barn till en estetisk upplevelse, som i romanen Lolita. Dock menade kritikerna att man inte ska ta honom så bokstavligt. Han älskar att leka med ord. Stundatals upplevs han som en nonsensförfattare, mer än någon som har ett budskap.

Det finns luriga lager. Man måste läsa honom med dubbel blick. Det finns så mycket tvetydigheter. Läsaren måste in i romanen, dras in i den, ja göras medskyldig till alla hemskheter, för att förstå den. Läsaren blir själv en medbrottsling och rödnar av avsky och skam inför sig själv. Värst av allt, att läsaren i efterhnad frågar sig är det så farligt egentligen, allt det hemska? Nabokov tar inte upp serimördare och liknande fall, utan väljer att skildra pedofiler.

Imorse dömdes två tyska medborgare i Kambodja till 12 respektive 28 års fängelse för att ha torterat och sexuellt förgripit sig på fyra barn. De dömda saknade tolk och fick domen berättade för sig via andra som var närvarande i rätten. De dömda var chockade över domen. Tolv kunde jag fått för mord i många delar av världen, inte för det här ... utbrast en av tyskarna upprörd. Det var lite Nürnberg över det hela. Det var ändå inte så farligt. Många västerlänningar har bosatt sig i sydostasien för att mer ostört ägna sig åt sin pedofili. Och domen ville på något sätt markera att nu får det vara slut med den antika grekiska livsstilen i den delen av världen.

Jag har inte läst Nabokov. Egentligen tycker inte om romaner. Men vid närmare betraktelse finner jag viss förståelse för och sympati för en sådan skrivstil. En författare rår inte för den skepnad romanen vill anta. Vissa ord pockar på att vara med och då ska författaren foga sig därefter.

Jag tycker snarare att det är orden som skapar eller raffinerar världen. Tänka sig ord, svenska ord som uppstått eller utvecklats i svensk miljö, ord som radioaktiv Islam, anrikad Iran, massförströelse med kärvapen själva skapar en alldeles egen värld. Radio Islam uppstod i Sverige och anrikad Iran (dvs det kulturella arvet från det antika Iran) är något som svenska och andra nordiska forskare har varit med om att gräva fram. Man kan fråga sig vad all historieforskning egentligen ska vara bra för om den inte används eller förstås. Det är orden som bär fram de stora berättelserna och får dem att få en central mening i tillvaron. I flertalets tillvaro. I Koranen heter det klart och tydligt. I början var det ordet. Berättelser, ja rentav vår värld, är ordets redskap. Det känns som om det är ordet som är målet. Det är ordet som omskapar världen.

Och vad är ett ord? Varför har man satt just det ordet på en sak och inte ett annat? Varför rimmar orden så bra på varandra och kan bilda de underbaraste av dikter, även om de låter som "nonsens"? Varför överlever vissa ord och andra faller i glömska och dör ut? Varför uppstår inga nya språk? Kommunikationsproblemen är inte lösta. Visst finns det vissa språk som saknar ord och som alla, eller i varje fall många förstår, sex, tystnad, ansiktsuttryck, makt och våld. Jag tror att det finns vissa ord där ute och väntar på att kläs en mening. Halalporr t ex. Texter sägs vara, med viss rätta, för att vara ett dött medium. Bilder och det talade ordet är mera levande. Det talade ordet är mindre beständigt, men bilden däremot kan bestå tidens tand. Tänk om man kunde göra hieroglifer och andra skriftformer.

Hierarkisk nationalism eller samnationalism?

2007-03-13T04:48:00.000-07:00

Försöker sätta mig in olika former av nationalism; samnationalism, hierarkisk nationalism usw. Och vilken sort som passar det nationalsocialdemokratiska arabpartiet, i dessa tider av identitetsskapande och varumärkeshysteri. Någon ideologisk ordning får det vara i ett levande parti med en nationell identitet. Gör ett nedslag i sverigesocialisternas smått infernaliska Hades.

http://fas.motpol.nu/?p=72
http://daneriksson.motpol.nu/?p=33

Konstaterar att näringshalten är ganska hög i dess förmultnade materia. Allt som sverigesocialisterna tar i tenderar att vissna eller dö. Inte udnra på det. De socialdemokratiska betonghäckarna tillåter inte sverigesocialismen att se dagens ljus. Sverigesocialismen är dömd till ett evigt liv i hades mörker.

I Koranen pratar Gud om två trädslag. Det finns ett helvetesträd, vid namnet Zaghoom, som växer i en extremt varm, mörk och rökig miljö där det stinker outhärdligt vidrigt. Ur Zaghooms grenar växer dödskallar. I detta helvete är elden mörk och rökig. Där råder det totalt mörker. Som i graven. Står det uttryckligen.

I Koranen pratar den allsmäktige också om Tuba (uttalas ungefär som Nuba, som i Lenis Nuba). Tuba däremot växer i paradiset. Tuba härstammar från Fatimahs alldeles eget hus. Anspelar på hennes efterkomma. Det finns en sura vid namn Koasar som just är till för att lovprisa Fatimah Zahra. Fatimeh var profetens dotter som ärvde en palmträdgåd/dadelodling vid namnet Fadak.

Omar (som senare blev kalif helt i strid mot profetens uttryckliga order) konfiskerade gården och kallade hennes privata egendom för muslimsk egendom. Något som tillhörde "beit-ul-maal". Enligt vissa shia-muslimska legender kommer "kalifen" Omars lik att återuppstå ur graven och brinna upp. Arabernas kalifat etablerades helt enkelt på samma orättfärdiga grund som sionisternas Israel.

Låter man den svenska dyngan multna och jäsa ostört så får man kanske världens bästa fertilisering, som man kan gödsla den nyimporterade men ack så näringsfattiga arabiska sanden med. Partiet kan därmed få den jord och de gräsrötter det såväl kan behöva för att anlägga sin fatimidiska trädgård. I bästa fornpersiska paradis-stil.

Den besvikne desillusionerade religiöst längtande storsossen Göran Greider har upprepade gånger efterlyst ny himmel och ny jord i svensk politik. Bäst att passa på innan någon annan hinner fram.

Det enda halvt lyckade experimentet med "svensk" zaghoom och "arabisk (halv)tuba" är konceptet radio Islam. Men radio Islam är en planta. Den liknar en rotfrukt; med gröna blad och rotfrukten som trivs bäst i den mörka myllan. Rotfruken har skaffat sig de "gröna" blad den behöver för att skaffa ljus. Det är endast i den tappningen som "potatisskallarna" kunnat överleva, frodas och fortleva. Livet har hittat sin väg. Ur döden.

Arabiskt Öken + Svensk Dynga = NY svensk Jord

I söndags sattes den första sättpotatisen i den nattsvarta sydsvenska myllan. Hette det i nyheterna. Lagom till nationaldagen och midsommarn ska vi, alltså de som står högre i näringshierarkin, ha färskt smakrikt potatis på matbordet. Inshallah.

Inshallah, därför att de zarathustrianska (och de nordiska) profetiorna varnade för missväxt under de yttersta dagarna och att den mat som fanns skulle sluta smaka.

NSDAP, det nationalsocialdemorkatiska arabpartiet, rekommenderar med all respekt för profetiorna och naturlagarna, således:

Hierakisk nationalism åt de iranglada fatimidiska tuba-svenskarna som kan känna smak. Samnationalism åt de västglada helvetesaraber och hades-svenskar som själva saknar smak men som kan leverera sånt som smakar smaskens. Självklart kommer det fatimistiska partiet att se som sin plikt att vattna och försvara all den nya jord partiet kommer över.

1) Hades är en plats, en undre värld, för de döda (rättfärdiga som orättfärdiga) som väntar på återuppståndelse och domens dag. De rättfärdiga hamnar i Abrahams sköte, Mecka och de orättfärdiga störtas ner i avgruden.

http://en.wikipedia.org/wiki/Hades_in_Christianity

Anrikad Iran hos satrapierna i väst

2007-03-06T10:03:00.000-08:00

Hittade ett årgammalt inlägg från svenskan där slagen vid Marathon och Thermopyle betraktas som grunden för den västerländska rasismen och självgodheten.

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11540938.asp

Läste för några år sen ett litet mästerverk (Kungar, profeter och harlekiner : religionshistoriska uppsatser, 1961) av den store iranforskaren i Uppsala Geo Widengren där han skildrade hur den grekiska segraren Themistokles (eller hans sändebud) måste gå i proskynes (krypande ställning) för överräcka kapitulationsvillkoren till perserkonungen.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Themistokles

Man kan fråga sig om det kanske ändå inte vore på tiden att dagens Xerxes uppbådade en ny här, av babylonier, finicier, egyptier, assyrier och abesinier i leopardskinn, och ger de uppblåsta rasisterna och alla dem vill kärnvapenbomba Iran för "Israels rätt till existens" eller "spridning av västerländsk demokrati och amerikansk livsstil" en rejäl omgång. De västliga rasisterna vidhåller sin grekiska livstil och maktstruktur, med vita pedofila gubbslem i topp, makthungriga feminister som vill förvalta patriarkatet i mitten och sedan slavarna i form av "invandrare" och "muslimer" i botten (som billig arbetskraft eller reserver som på apornas planet) . Inte undra på att de muslimska och arabiska slavarna till det västliga tyranniet (alltså vad som förstås med den amerikanska maktordningen) ansluter sig till den judisk-sionistiska mediekören och varnar högljutt för det iranska hotet och unisont ber sina herrar; rädda oss från perserna.

Vad är det som arabiska nazister och traditionaliser fruktar? Det iranska inflytandet i arabvärlden har enbart inneburit framgångar för frihetkampen. I Libanon blev Hezbollah landets räddande ängel mot judisk ockupation och koloniala angrepp från främst USA och Frankrike. I Palestina har Iran uppmuntrat eller stött kampen mot judisk ockupation av Palestina och i Irak var det de proiranska krafterna som gick i spetsen för opposition mot Saddams tyranni. Iran har alltid stått på rättvisans, frihetens och demokratins sida. Men också kulturens, konstens och sagornas.

Arabiska nazister och salafister varnar för att Iran kommer att återupprätta Cyrus akameniska rike, eller det Sassanidiska och safavidiska riket. Riken som onekligen på sin tid innebar att folket i regionen kom att uppleva en högre form civilisation och medvetande. Den som besöker safavidernas rikshuvudstad Isfahan slåss av häpnad över den prakt och den konst som blommade ut under Shah Abbas tid. Arabiska nazister varnar alltså "araberna" (en etnisk benämning som alltmer förlorar sin betydelse) för att de kommer att förlora ökenmentalitetens bojor och vakna i upp i ett persiskt paradis (eller ferdows som det heter på arabiska).

Samtidigt råder det en stark längtan efter det iranska bland de arabisk-talande massorna. De ser i likhet med icke-arabiska muslimer med glädje, stolthet och hopp på de iranska ansträningarna att hävda landets naturliga och legitima rätt till anrikning av Uran och kärnkraft mot mörkrets makter, i USA, Europa och det s k Israel. Därav den starka reaktionen från arabkonservativt och chauvinistiskt håll. Men mest gallskriker dock sionist-judarna och låtit t o m sitt bidrag till schlagerfestivalen bli en ångestfylld klagosång över det iranska "hotet". Det ska tilläggas att Iran utmålades som ett dödligt hot mot Israel också innan "kärnvapenhotets" fan målades på maktens väggar. Men uppenbarligen väger Israel lika lätt idag som Babylon när den vägdes och mättes av präster och sömntydare på Belshazzars dagar.

http://en.wikipedia.org/wiki/The_writing_on_the_wall

http://www.christscience.us/?/mene.html

http://runeberg.org/strindbg/nyariket/0013.html

Man kan fråga sig om det inte är anrikad Iran, från bl a Xerxes tid, som västmakternas feodalherrar, sionismens "liberala" överstepräster och de arabiska vasallerna mest fruktar.
De framgångsrika erfarenheterna från den islamiska revolutionsexporten (i just de regioner där forniranska ledare kunde rekrytera allierade) och det nationella nyvaknandet i Iran (med bl a lovprisande av zarathustra och det förislamiska persien) visar att dagens Iran slagit in på rätt kurs. Att anrikning av uran i själva verket innebär anrikning av Iran bland såväl hjärtlandsiranierna som i satrapierna.

Författaren Holland anser att det är dagens USA som uppträder som en despotisk Xerxes mot sina motståndare. De anklagelser som USA riktar mot dagens Iran , i form av stöd till "terrorism" och "fredsstörande" aktiviteter i regionen, riktade iranierna mot grekerna. Experterna befarar att USA och dess flotta kommer att råka illa ut i persiska vikens grunda vatten och världsekonomin strypas i hormuzsundet i händelse av en drabbning. Anrikning av Iran och oraklernas oro för anfall mot Persien har också spritt sig bland västmakterna, åtminstone hos dess ledarskikt. Det finns all anledning för Iran att höja insatsen, eller som Ahmadinedjad säger slänga bromsen och växeln och köra med full gas framåt med sin anrikning.

Iran kan inte i all evig tid låta sig leva under anglosaxiskt eller semitiskt terrorhot eller trakasserier via FN:s säkerhetsråd, som omvandlats till ett förtrycksredskap för västmakterna. Alla s k fredsansträningar som sker i arabvärlden med USA- och EU:s stöd saknar värde så länge Iran tvingas fortsätta leva under ständigt rasistiskt hot och terror. USA ska inte komma undan med sin imperialism, EU med sin kolonialism och sionisterna och araberna med sin rasism.

Iran, som ett tankesystem, kultursfär eller mentalt tillsåtnd, har ett moraliskt, historiskt och demorkatiskt ansvar för att rädda världen från medeltid västlig materialism, mörker och träldom.

Profetens svärson och Allahs "svärd" dotter

2007-03-06T03:07:00.000-08:00

Ale Buye var den första persiska shia-dynastin som gjorde det allvarligaste försöket att åter etablera Islams iranska ideal i den forna persiska rikshuvudstaden Ktisfon, som senare kom att kallas Bagdad (också ett forniransk zarathustrianskt namn) och bli hjärtat i arabvärlden. Buyiderna, som bestod av tre bröder och deras ätlingar kom från Gilan-provinsen i nordvästra Iran. De härskade i 110 år över Bagdad och dess abbasidiska kalifat. På persiska ska dynastins namn uttalas Booyeh.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Buwayhider

110 är Imam Alis sifferkod enligt en viss arabisk alfabetordning. Staden Rescht som är provinshuvudstad i Gilan, lär ha fått sitt namn av Imam Ali. Alla profetens ättlingar (seyeds eller El Cids!) härstammar från Ali, som var far till Imam Hassan och Hussein.

Jag fick det berättad för mig att, när Ali skulle hålla tal för en skara så fanns det många i hans härskara som kommit från Daylam (Gilan). Imam Ali vände sig till dem och sa att "ni är ett modigt släkte eller folk" som vågat ta mitt parti (gentemot alla inre och yttre arabiska fiender). Ni är "Rashid". När de återvände till Daylam döpte de sin stad (ort eller trakt) till Rescht, efter att ha "dobbats" av självaste Imamen, bäraren av Zulfaghar och Kabas barn. Imam Ali föddes i självaste Kaba. Heligare än Imam Ali har aldrig funnits.

http://en.wikipedia.org/wiki/Ali

Shia-islam är islam i zarathustriansk tappning. Många araber som senare gick över till islam ansåg Ali som olämplig som Mohammeds efterträdare, för att han ansågs vara ung och att hans "Zulfaghar" (tve-eggade svärd) hade dräpt så många araber och spillt så mycket arabiskt blod att det i snart sagt varje hus och hem fanns någon som sörjde en fallen fiende till islam. Så mycket strupar som Ali hade skurit i strid ... tyckte också en del Sahabeh (följeslagare), som efter profetens död passade på att tillskansa sig makten, helt i strid mot profetens uttryckliga order.

Profeten ansåg dock att ett enda svärdhugg från Ali var större och mäktigare än alla tillbedjan som Allah fått och kommer att få i all evinnerlig tid. Framför allt vid parti-kriget (al Ahzab eller Khandagh) utanför Medina, där muslimerna hade på initiativ från Salman Parsi (som närmast var profetens militära rådgivare) hade grävt vallgravar runt Medina för att hålla arabiska och judiska stammar i schack. I detta krig stod Islams öde på spel. Läget var hopplöst och nattsvart. Hade det inte varit för Alis seger över den judiske slagkämpen Amr-ibn-Abdowad som arabernas kombatant så hade islams saga varit all. Efter Amrs fall i strid, vågade araberna och deras judiska allierade inte gå i närstrid, utan nöjde sig med att belägra området.

Fast Ali var också pennans mästare och framför allt talets mästare. Nahj-ul-Balagaheh är ett outsinlig källa för alla som vandrat i arabiska öken och alla törstiga strupar.

Nu när Karin entrat scenen, sökt upp sitt svenska Fadershus, passar jag härmed (i enligt med familjens exklusiva ätt) på och byter namn på den gamla dynastin "Al-e-Booyeh" till "Ali Boye", dagen till ära. Bismillah, nu svingar vi lite med Karins penna, och låter vi oss smaka av livets mäktigaste svärd.

Låt Islams Svärddotter Rädda Arabens Eurotyska Liv tillbaka.

Inshallah in rooz bar hameh mobarak bashad
Wasalamo ala mann'et-tabe al hoda.

Karin Boye - Den väldiga väntans drottning

2007-03-06T02:16:00.000-08:00

"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd", heter det i "i rörelse" från "Härdarna". Det är väl lite av sinnebilden för vad det ska bli av detta bloggande. Tog en hastig titt på Karin Boyes litterära verk. Hon kan bli hur stor som helt. Hon är en rastlös ande som tillvarje pris sökte skaparkraften i det nordiska mörkret. För henne gick förvanlingen över brinnande eld, mörka änglar och förintelsen. Förinta oss, ropar hon Men hon var före sin tid på alla sätt och vis. Hon vågade vara och se. Därför måste hon ha känt sig främmande och förblev missförstådd. Inte undra på att hon måste ha uppsökt en psykonalytiker i Berlin och ta sitt liv i Alingsås, besviken som hon måste han känt sig. Men hon är "den väldiga väntans" drottning. Hon är den som "ville mer". Hon är allas vår själaras uppståndelse, hon ger livet mognad och gör en hel. Hon är den som fått de breda vingar som bär allt ... Här ska hon få leva i ny gestalt.

På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

från nattdjupen till dagsljuset --
och kanske vet de all enhets hamn --
och kanske finns det i fadershuset
en klar boning, som har deras namn.

(Ur De mörka änglarna ur diktsamlingen "De sju dödssynderna")

Karin, Du är högst välkommen till Fadershuset.
Låt din dikts låga värma själen. 
Lik mobadan-e-mobad ska jag vårda
din heliga låga
för evigt.

En form är jag,
men stoffet ureldsflamman.
Brand är min blick
och lågor mina händer.
I rus som skapar
slingrar eldens tungor
omättligt kring det linjespel
som är ditt väsen.

Form också du,
men form som genomglödgas,
eteriserad
lyft ur djupets eldhav
hägring och bild,
halvskapad och i vardande
-- som alla gudar --
bubbla över kaos.

Av alla ting
förgängligast är gudarna,
av alla ting
beständigast är dyrkan.
O bubbla bubbla,
ögonblick och bländverk
och genom elden

evighetens mål!



Så gärna Så gärna ... Det ska bli mig ett sant nöje.

Våren och elden, ett sant persiskt nöje. Välkommen hem, som sagt var.
Och till Linköping, av alla ställen, dessutom.


http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/linkopings-domkyrka.shtml

Skumt ligger mitt land.
Vandrare, vem är du?
Myrvandrare!
Blint ligger mitt land.
Vandrare, vem är du?
Jag känner fotspår fylla sig med blod ur mitt inre.
Jag ville veta dina händer.
Är de av eld som bränner, låt mig då känna den.
Jag ville veta dina händer.
Är de som svala blad,
så stryk en gång över trädens kval och låt de döda vakna.

(Ur Myrvandraren)

Tja, varför ska man låta våren tveka?

"Sionism är judisk nationalsocialism" - än sen då?

2007-03-03T09:26:00.000-08:00

Läste en artikel av Lasse Wilhelmson (med ett s) i den reaktionära vänstertidningen Ordfront Magasin från december 2006. Han hävdar bl a följande i sin skrift, som är allmänt känt men desto mindre erkänt:

http://web.fib.se/visa_kors_info.asp?Sidrubrik=Startsida%20(ettan)&e=e001&amp;DocumentId=449&Avdelning=002&Meny=004

Sionismens paroll "ett land utan folk till ett folk utan land" har väglett den judiska koloniseringen av Palestina sedan drygt hundra år. Förverkligandet av en "Judisk stat" - sionismens mål - förutsätter kraftig judisk befolkningsmajoritet och etnisk rensning av de som från början bodde där. Israel är därför i grunden en rasistisk statskonstruktion. Judisk överhöghet säkerställs genom ett apartheidsystem som är integrerat i lagar, administrativa bestämmelser och religiösa påbud. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, i linje med sionismens krav på ytterligare expansion.
En grundlag från 1985 och Party Law från 1992 accepterar inget parti som i sitt program öppet motsätter sig "staten Israels existens som det judiska
folkets stat". Israel är således inte ens en demokrati för judar. Lagen om återvändande ger judar utanför Israel rätt att invandra och bli israeliska medborgare, medan fördrivna palestinier förvägras detta i strid mot internationell rätt. Denna lag är en grundläggande nationell apartheidlag och gör alla judar till palestiniernas potentiella fiender.
Israeliska ID-kort anger inte "israel" som nationalitet, utan "jude", "arab" och så vidare. Icke-judiska medborgare kan inte gifta sig med judar i Israel, eller nyttja nationell mark. Många arabiska byar i Israel har inte legal status som bosättningsorter och saknar därmed tillgång till allmän service som energi och vatten. Arabiska israeler får inte göra värnplikt (med få undantag), vilket medför diskriminering avseende sociala förmåner, studier med mera.
Av ursprungliga Palestina återstår nu 10 procent - som är ockuperat - resten är stulet. Allt palestinskt liv stryps, nu även med hjälp av det så kallade världssamfundets ekonomiska utsvältning av palestinierna. Detta är en folkmordspolitik enligt FN:s folkmordskonvention, då den syftar till att skapa levnadsförhållanden som hotar att helt eller delvis förgöra den palestinska befolkningen.
Israel bryter ständigt mot folkrätten och ingen annan stat har ignorerat så många FN-resolutioner. Israel är en militär stormakt med kärnvapen. Det senaste angreppet på Libanon, samt hot att atombomba Iran, understryker Israels ambitioner att destabilisera och förstöra sin omgivning. Tidigare angrepp på Egypten och Libanon inte att förglömma.
Koloniseringen av Palestina fortsätter på Västbanken (Gaza är förvandlat till ett getto). Allt enligt den plan som Theodor Hertzl presenterade i sin bok "Den judiska staten" (1896), som antogs på den första sionistiska kongressen 1897. Viktiga utgångspunkter är här att assimilering av judar inte hjälper mot antisemitism. Den judiska "rasen" ses som ett folk med rätt till en egen stat i Palestina, där berget Sion finns. Målet är ett socialistiskt Utopia - en modellstat.
Grunden för sionismen utformades dock tidigare av Moses Hess, kallad kommunistrabbinen. Han var en av Tysklands första betydande socialister, tillika Karl Marx mentor in i socialismen. Han anses av sionister som den förste sionisten och skrev "Rom och Jerusalem" (1862), som Hertzl senare hänvisade till som den bok som säger allt som är värt att säga om sionismen. I den betonar Hess den judiska "rasen", dess överlägsenhet och utvaldhet, samt judisk religion som den bästa garanten för den judiska nationaliteten.
Det sionistiska projektet utvecklades av marxisten Ber Borochov, med "territoriell koncentration" som en lösning på den judiska frågan. Han grundade Poale Zion, det marxistiska sionistpartiet, som stödde ryska revolutionen 1917. En av dess medlemmar var David Ben Gurion - Israels landsfader - som kom till Palestina i början på 1900-talet. Ben Gurion såg sig som bolsjevik och var för proletariatets diktatur i alla länder utom i Palestina, där han i stället tillämpade sionismens diktatur.
Poale Zion splittrades och den socialdemokratiska grenen med Ben Gurion som ledare var länge tongivande inom sionismen. Koloniseringen skedde i socialismens och den upplysta västerländska kulturens namn, stegvis och genom uppehållande förhandlingar med palestinierna. Bildandet av den judiska staten skulle vänta. Först skulle man bygga en slagkraftig armé (Hagana), som klarade av att fördriva palestinier, samt skapa och försvara en kraftig judisk majoritet på största möjliga del av Palestina. Denna strategi blev som vi sett mycket framgångsrik, liksom Oslo-avtalet långt senare, efter vilket en dryg fördubbling av de judiska bosättningarna på Västbanken skett.
En minoritetslinje inom sionismen, företrädd av Zeév Jabotinsky, ville gå till omedelbar handling. Han bildade 1925 ett sionistiskt revisionistparti, som förespråkade ett Storisrael, som utöver hela Palestina omfattar Transjordanien, delar av Libanon och Syrien fram till floden Eufrat. I artikeln "The Iron Wall" (1937), slår han fast att alla infödda folk - även palestinierna - är emot kolonialister, vilka därför med kraft måste visa att allt motstånd är lönlöst.
Medan Ben Gurion hade sina sympatier hos marxismen och senare hos socialdemokratin, hade Jabotinsky sina hos Mussolinis fascism. Han grundade den judiska terrorligan Irgun, som utförde de värsta illdåden vid fördrivningen av Palestinierna. Utbrytargruppen Sternligan mördade 1948 Folke Bernadotte, FN-sändebud och medlare. Terrorligornas båda ledare Menachem Begin och Yitzhak Shamir blev sedermera premiärministrar i Israel. Iron Wall-politiken fullföljdes av Israels förre premiärminister Sharon och nu av hans efterträdare Olmert, med större militär kraft än tidigare. Det är samma politik som Begin och Shamir representerade. Det var dock de socialdemokratiskt ledda regeringarna som genomförde den omfattande utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken och Gaza - den nationalsocialistiska "vänster" som Sharon ursprungligen tillhörde.
De östeuropeiska judiska marxisterna präglade koloniseringen av Palestina under första hälften av 1900-talet. Den genomfördes med kollektivjordbruk - kibbutzer - som spjutspets. Dessa var direktdemokratiska, socialistiska experimentsamhällen, oftast sekulära. Inga pengar användes och kollektiv barnuppfostran var länge legio. Endast judar tilläts vara medlemmar. De sålunda rasistiska kibbutzerna spelade en viktig militär roll i erövrandet och försvaret av marken. Dagens bosättningar på Västbanken och Golanhöjderna har samma funktion men är ortodoxt nationalreligiösa.
Efter 1967 har det religiösa inflytandet ökat och det är knappast länge meningsfullt att prata om höger och vänster i Israels politik. De religiösa motiven i sionismen har dock alltid varit viktiga. Numera är politik och religion sammansmälta i Israel.
Moses Hess sammanförde ras, folk, nation och utvaldhet, till en nationell socialism i kolonial tappning. Den kom att betecknas som Sionismen. Senare skapades den tyska nationalsocialismen med samma beståndsdelar.
"Jag tror, likson Hitler, på idén om blodets makt."
Så skriver Chaim Nachman Bialik i "The Present Hour" (1934). Han betraktas som Israels nationalskald.
De judiska församlingarna och de judiska intresseorganisationerna utanför Israel är idag dominerade av sionismen. Deras stöd till den "Judiska staten" är en förutsättning för dennas fortsatta existens, men är stick i stäv med de demokratiska fri- och rättigheter de önskar åtnjuta i de länder de själva lever. Med denna dubbelmoral skapar de själva ett ökat judehat i världen. Det bör här påpekas att en tvåstatslösning av Oslo-modell, med bibehållen "Judisk stat", innebär en pervertering av folkrätten, då den legaliserar markstöld och etnisk rensning.
Sionismens apartheidstat bör omvandlas till en demokrati med lika rättigheter för alla medborgare oavsett etnisk och religiös tillhörighet. De fördrivna palestinierna måste få komma hem. Då försvinner grunden för ockupationen av Västbanken och Golanhöjderna, samt Muren. En sådan "sydafrikansk" lösning gör det också möjligt för kolonisatörerna att få stanna kvar. I Algeriet fick kolonisatörerna till slut lämna landet, då deras allierade i västvärlden alltför länge motverkade en sådan lösning. Detta borde mana till eftertanke när det gäller Israel/Palestina.

Lasse Wilhelmson - Mellanösterndebattör, tidigare ledamot i Täby kommunfullmäktige i 23 år, varav fyra i kommunledningen, har bott i Israel några år i början av 1960-talet.

Min kommentar:

Den moderna sionismen är pappa till två folkmordsideologier som marxism och nazism och dess produkt Israel och judestatens rätt att existera stödjs öppet av både högern och vänstern. Och det är anmärkningsvärd tyst om Israels upprepade hot att angripa Iran med kärnvapen. Man kan fråga sig vilka praktiska konsekvenser ska man dra av all den fakta som Wilhelmson räknar upp? Kan inte Wilhelmson inte tänka sig att upprätta sin sydafrikanska vision om en palestinsk-israeliska enstatslösning häruppe i nordeuropa? Skulle palestina-araberna, som lovprisar och sörjer över en nazistisk diktator som Saddam Hussein, vara kapabla att samexistera med judiska nazister? Dagens Israel är en ren spegling av politiken i väst. Israel gör ingenting som i grunden strider mot grundläggande politiska värderingar i Europa och USA. Israels återvändsgränd är lika mycket västerlandets återvändsgränd. Det är både naivt och meningslöst att förvänta sig en lösning på "judeproblemet" och "palestinakonflikten" utan att man löser problemet med västerländsk rasism, bolsjevism och kolonialism. Att ifrågasätta västvärldens självdefinierade rätt att härska över världen är lika omöjlig som att ifrågasäta Israels rätt att härska över araberna.

Den dag våra "radikala" mellanösterndebattörer i Sverige drar bjälken ur sina egna ögon kan vi skymta ljuset och förvänta oss en slutgiltig lösning på palestinaproblemet och alla andra världsproblem för den delen. Det är västmakterna som är problemet. Judarna är bara ett symptom, eller hundens svans. Det är denna lilla men smällfeta härskarklick i väst och dess horder av maktlojala särintressen som bär upp det korrupta maktsystemet och hindrar en demokratisk ordning i världen.

Finns det en Israel bortom?

2007-03-02T04:51:00.000-08:00

Israel kan mycket väl vara en form av halalporr, materialisering av ett starkt sexualiserat andligt tillstånd. Hittills har motståndsorganisationerna rättfärdigat sitt (i och för sig folkrättsligt legitima) militära angrepp mot mål i "Israel" med diverse religiösa motiv. Åtminstone internt. Externt är det fråga om en strikt politisk konflikt över ett landområde som judiska inkräktare tagit över med list, våld och ännu mer våld. Och en stor portion arabiskt svek. Det är ju inte lätt att uppbåda det mod som krävs för att rå på en mäktig och väl befäst fiende, samtidigt som motståndet motarbetas från alla håll och kanter. I västerländsk propaganda är angrepp mot judiska mål i "Israel" bland de värsta dödssynderna. Det är både emot "Islam" och "internationell lag".

I samma västmedier är angrepp på irakiska mål, inklusive självmordsbombning av civila mål, både religiöst och politiskt legitima. Shia-muslimer räknas enligt sunnitiska wahabiter och salafister inte till muslimer (och deras blod är halal). Under Saddams tyranniska styre och de västliga sanktionerna var det just shia-muslimerna som led värst. Och ännu idag kan västländerna - med USA i spetsen - inte förlika sig med tanken att Irak ska styras demokratiskt. Baath-anhängare och wahabiter (som t o m föraktas av Iraks sunnitiska befolkning) ska till varje pris få sina krav tillgodosedda och den omgivande arabvärldens oro stillas. Som om det är Iraks fel att ha en folkmajoritet med samma religiösa tro och mål som grannen i öst. Irak var ju i långa tider en del av Iran och det vi idag känner till som Irak uppstod under den iranska eran. Babylon, assyrien och annan förhistorisk tid före den persiska erövringen saknar egentligen reell betydelse i Irak. En muslimsk irakier kan gärna inte se sig som arvtagare till Aad, Thamud, Lot och folk som väckte Guds vrede och gick under för sin trolöshet och rabiata fientlighet till Gud och profeterna. Kanske är det därför västerländska politiker och medier inte räknar shia-muslimer ens som människor. De kan springa Irans ärende, istället för att springa "Baal-partiers" nu när Baath-partiet fallit.

Att Iran inte räknas, det vet vi. Vreden är stro och outsinlig bland Baaldyrkarna. De nöjer sig inte med mindre än Irans totala undekastelse. Iran getaltar det ljus som mörkrets makter hoppades bli. Därför är det så lätt för militärer och analytiker att öppet kräva kärnvapenbombning av Iran för att undanröja "hotet från iranska järnvapen". Hade det inte varit för ayatollah Khameneis löfte om massiva motangrepp i händelse av angrepp mot Iran och varningar om världsekonomins kollaps från "mammons här" så hade världsbranden varit lös. Men krigshundarna i Washington och Tel Aviv, och deras efterföljare i London, Paris och Berlin har på nytt låtit världen att förstå Irans centrala roll för världens framtid.

Men Paletinaproblemet kvarstår. Deras land är stulet, de är trötta på både judar och araber. Jag undrar om en palestinsk stat botar deras problem eller smärta. Vad hjälper det att få en palestinsk stat av samma makter som en gång lovade bot den till tjuvar som deformerade den vackra bruden till en ful och förfärlig häxa ? De söker efter en annan värld, där de slipper se sionist-judiska ansikten och andra Baal-dyrkare.

Vad är Israel? Och vilken Israel ska erkännas?

2007-03-02T01:50:00.000-08:00

Ahmed Rami har i en av sina böcker ställt frågan "Vad är Israel?" Innehållet i den boken är mindre intressant. Det är samling av israelkritiska artiklar, pamfletter och påståenden, som visserligen är sanna. Men de är i första hand ämnade som stridsskrifter, motinlägg i Palestinakonflikten och framför allt en spegelbild av mediernas skildring av islam och muslimernas ståndpunkter i centrala världsfrågor som just Palestinafrågan. Vad som ändå är det centrala temat i Ramis angrepp mot Israel är en inre rensning av palestinarörelsen, från just sionistisk och bolsjevikisk aktivism. Palestinafrågan blev under 70-talet en lekstuga för vänster-judar, kommunister och aktivister som ville kanalisera missnöjet med imperialismen och dess sionistiska allierade i en för Israel harmlös riktning. Man skulle kritisera enskilda detaljer och inslag den politik som Israel bedriver men aldrig ifrågasätta grundläggande antaganden om bildande av en judisk stat på palestinsk mark och staten Israels rätt till existeera. Palestinagrupperna hade alltså till uppgift att kastrera palestinafrågan och få den att handla om något som Israel ville.

Men det var då det. Nu har vi Hezbollah, Islamiska Jihad och Hamas som frontfigurer i kampen mot den väststödda judiska ockupationsmakten och dess medlöpare i arabstaterna. Och i förlängningen västs konflikt med Iran över vem som ska bestämma i vad som menas med mellanöstern, centralasien och kaukasus. Iran har, i och med den islamiska revolutionen, ritat om regionens (men egentligen världens) politiska karta. Det ramaskri och den uppståndelse som råder bland västliga ledare, och deras judiska och arabiska samarbetspartners bottnar i just vad Iran är i stånd till eller skulle vilja åstadkomma. Konflikten över Irans kärnkraft är egentligen en ursäkt för Irans vägran att acceptera Israels rätt att existera och vägran att upphöra med sitt (politiska och moraliska) stöd till motståndsorganisationerna i Libanon och Palestina. Iran har någonting som alla andra inte har, en inneboende potential att bli den makt som den en gång var. I arabiska medier varnar arabiska moralkonservativa predikanter och chauvinistiska demagoger för det iranska hotet som något värre än det judisk-sionistiska. Iran påstås vilja återupprätta Kung Cyrus rike som sträckte sig från Indusdalen i öst till Donau i väst, från transoxasien i norr till Tunisien och Abesinien i syd. Att Iran går i sasanidernas oh safavidernas spår.

Nåväl, nämn ett land som inte följer sin tradition och framför allt traditioner som burit frukt, i form av civilisation och första offentliga deklarationen för mänskliga rättigheter. Israelerna är utom sig av förtvivlan. Den arabvärld som skulle bli delstater i deras United States of Israel håller på att slukas av Iran, åtminstone godbitarna i Libanon och Palestina och Irak (åtminstone allt öster om Eufrat). Den iranska revolutionen vann alltså sympati och inflytande i nyckelområden som är avgörande för politisk kontroll av denna ekonomiskt livsviktiga område i världen. Israels alla krig sedan 1982 har enbart gått ut på att bekämpa just det iranska inflytandet i arabvärlden, först Hezbollah och sedan Intifadeh I och därefter krigen 1993 och 1996 som skulle trygga Oslo-processen och Israels fred med PLO. USA och Israel har gått så långt att de i sina samtal med Assad (Hafez och senare Bashar) lovat Syrien att återlämna Golan om landet går med att bryta med Iran eller i varje fall upphöra med logistiskt assistans till Iran. Det är ingen överdrift att påstå att Mellanösternkonflikten varken handlar om Palestinafrågan eller hotet från "islam", utan om en konflikt mellan västlig kolonialism och iranskt inflytande i arabvärlden. Hela affärslogiken har hamnat i gungning. Varken Israel eller arabstaterna kan leverera den kontroll som västmakterna begär.

Men frågan kvarstår. Vad är Israel? Palestinierna frågar sig vad det är egentligen man ska erkänna för att slippa amerikasnka, europeiska och judiska hämndaktioner och få dem att häva belägringen? Vad Iran beträffar, så står det uttryckligen i bibeln att, judarna varken får återvända till Jerusalem eller bygga upp något där, om Iran inte tillåter det. Den politik som det "islamiska" Iran för i Palestina och den roll de "islamiska" motståndsrörelserna spelar är i själva verket en blåkopia av det förhållande som de antika perserna (akameniderna, partherna och sasaniderna) förde mot sina judiska allierade i kampen mot Rom. Det vill ju ingen erkänna. Vid "förnekelsekonferensen" i Teheran lovade Ahmadindjad rabbi Klein (som omfamnade presidenten för allt han och hans land gjort och gör för judendomen) och andra judiska delegater att han kommer att verka för Messias återkomst. Den roll som de arabiska motståndsrörelserna spelar i medelhavsregionen är ingenting annat än att avlasta trycket mot Iran i persiska viken och numera också från det USA-ockuperade Irak. Men om det ska skapas något konstruktivt kan Iran inte fästa så stort hopp till araberna. Deras roll är och förblir motstånd, eller "Moghawamah" som är Seyed Hassan Nasrallahs favoritslogan. Hoppet står alltså åter till den anti-sionistiska judendomen. Det är bara dem som kan och får verkställa Irans order om att befria Jerusalem. Till bilden hör att varken palestiniaaraberna eller sionistjudarna (och kristna sionister för den delen) vet egentligen vad de ska ha med Jerusalem till. Ska al Qods eller Yerusjalaim bli ännu en trendig turistort, ännu en stad i dödsskuggans dal, för vandrande lik och de som inget begripit eller saknar förmåga att se och uppleva Gud?

Det är ingen självklarhet att Israel är menad att var just ett hem för judarna. Vad menar man egentligen med ett hem och var kan man egentligen känna sig hemma? Ahmadinedjad har i ett initiativ rest tanken på att skapa en judisk stat i Europa, i Österrike eller Tyskland. Om det nu är så att Tyskland verkligen är skyldig till vad som påstås ha ägt rum i koncentrationslägren i tyskockuperade delar, främst Polen, vill säga. Man kan fråga sig om dagens Jerusalem verkligen kan kallas för ett hem, en hemvist för det andliga tillstånd som alla religioner strävar efter. Har inte den heliga staden omvandlats till det "Babylon" som förbannats i Bibeln och de heliga skrifterna? En Baaldyrkarnas utopi och mötesplats och en styggelse för Guds profeter? Kan inte det Jerusalem som judarna söker eller längtar efter ligga någonstans i Europa? De mördade palestinska ledarna Schejk Ahmad Yassin och hans lika mördade efterträdare Abdel Aziz Al Rantisi nämde Sverige som det land som judarna skulle kunna bygga sig ett hem. Vi vet inte var denna vitruella Jerusalem ligger, men den verkar ligga någonstans i gränstrakterna mellan det nya Europa och det gamla.

Till bilden hör också att många iranier som emigrerade till Israel i tron att ha funnit ett liv bland likasinnade börjar återvända till Iran. De åker inte ens till Los Angeles där andra iranska judar funnit sitt nya hem. De vill tillbaka till Iran. En del judar som valde att leva kvar i Iran anser att de kan enbart tänka sig att åka till Jerusalem med sina iranska pass, då Jerusalem egentligen kom att tillhöra Iran när staden befriades från Babylons grepp. Det Israel dessa judar erkänner är i själva verket en iransk satrapi.

Buden är alltså många om vad Israel är eller kan bli. Ahmed Ramis Radio Islam har sin syn, Ahemd Jibril PLFP-GC sin och Ahmadinedjad sin. Och judarna sin. En del befarar (i likhet med arabiska nazister) en fortsatt spridning av anrikad Iran. Ena dagen hotar de Iran med kärnvapen för det existentiella hot som Iran utgör mot judestaten. Andra dagen klär de sig själva i säck och aska och sina klagovisor i dåliga schlagersånger om iranska kärnvapen. Andra bränner judestatens flaggor, applåderar ökad anrikning av såväl Uran som Iran, springer på iranska "Nazi-konferenser" och utstår spott ch spe av TV-ankare i västerländska medier för att lierat sig med ondskan.

Den dag alla judar är överens om vad Israel ska vara, det är först då vi kan ställa krav på ett iranskt erkännande. Iran måste i likhet med sina araber veta vad det är man ska erkänna. Det är alltså världens judenhets moraliska ansvar att komma överens om en gemensam lösning som tillgodoser det iranska behovet av total världsherravälde.

Rondellhunden och Linköpings sökande efter egen identitet

2007-02-28T11:07:00.001-08:00

Hejhopp!

Det här är min allra första bloggpost. Annars skriver jag på Debatthuset och ibland på svensk politisk debatt och Dicksonsgatan. Känner att jag måste dra vidare i mitt skrivande. Ska skriva lite senare här om vad som pågår i mitt lilla universum. Just nu så känner jag mig lite trött efter dagens undervisning och beskrivning av innehållsdeklationen till denna webblogg. För att inte tala om det svänginga börshumöret som sätter sitt spår på skrivandet. Fast just nu känns det bra.

Just nu funderar jag på temat "city branding", dvs hur små- och medelstora städer ska utmärka sig eller låta sig uppfattas i den globala byn. Eftersom jag bor i Linköping så har jag ägnat en hel del tankar kring vilken identitet man ska ge denna till synes smått tråkiga high-tech-fokuserade flygstad. Men man ska inte döma boken efter omslaget, även om jag tycker att man faktiskt borde göra det i dessa tider av bokrea. Man orkar ju inte bläddra i alla och ofta så är böckerna inplastade. Whatsoever, ingenting är som den utger sig för att vara.

Nu tycker jag att det viktigaste som staden på sistone har bidragit med till kulturlivet i landet är den numera riksbekanta rondellhunden. Tänka sig att någon kan komma på en sån genialt enkel idé. Våra annars så bidragsstinna och sponsortörstande s k konstnärer anstränger sig så mycket och så åstadkommer de så mycket skräp . Å så kommer rondellhunden och tar landet med storm.

Okej, jag tillägnar min första blogg rondellhunden. Förstår inte varför just en hund ska stjäla mina tankar, nu när så mycket annat pockar på uppmärksamhet. Den hunden kan i all sin anspråklöshet ta upp kampen med Gävlebocken och Dalahästen.