Imorse reflekterade jag över den gångna påskhelgen och om det går att finna någon röd tråd över medieutbudet på Radio/TV och min egen mediekonsumtion. Jag lyssnade på en alldeles underbar påskmässa på radion, såg på zoroastre-operan som uppfördes på Drottningholms teater, passion of Christ, För en handfull dollar, nunnan från Karmelitklostret och en film från 70-talets mitt som handlade om en sorts tysk filosofiska uppgörelse med tredje riket och dess Führer. Filmen undrade vad man kunde säga till sitt försvar om man i domedagen fick stå tillsvas inför Führern istället för skaparen.
Och om turerna kring frigivning av de brittiska flottisterna och hur Ahmadinedjad stal showen från medieetablicemanget. Huruvida britterna verkligen kränkte Irans territorialvatten får vi ta en annan gång, men klart var att medierna kände sig kränkta av det inträffade. Att bli tagen som gisslan, ja rentav våldtagna, att behöva skildra någon som de helst vill tänka bort. Iran, detta ständiga störningsmoment, som förstör bilden precis när medievärlden tycker sig vara färdig med sin världsbild och som Israel ständigt och jämt klagar över. Britterna jämförde Irans agerande och tillställning (med medaljutdelning till sina officerare och sedan handskakning med flottisterna) med Hitlers. Men det var värre än så. Det var politiken som tog över mediemakten och samtidigt omvandlade politiken till en öppen teatertillställning. Eller vad filmen som handlade om Hilter betecknade tredje riket som; det stora skådespelet.
Jag tror jag har fått en röd tråd om vad det är för mediesamhälle som vi är på väg mot. Allt handlar om tajming, typ att använda påsken för att visa sin barmhärtighet, att stjäla showen av medierna och visa en glimt av det stora skådespelet. Fast var det inte Jesus så sa att han skulle komma ridande på en åsna och som en tjuv om natten?
Jesus 1 - Hitler 1
Monday, April 16, 2007
Tuesday, March 20, 2007
Ett bra mediemagasin = En bra serietidning
Maria Pia Boethius har ännu en gång publicerat en svart bok över medierna. Hennes grundtes går ut på att medierna är den etablerade maktapparatens förlängda arm vars syfte är att förmedla en medveten förljugen bild av verkligheten. Publiken ska manipuleras så att den hålls kvar i ett konstant tillstånd av okunnighet och vanmakt. Medborgarna ska välja det etablicemanget tycker är lämpligt sätt att sköta maktapparaten.
http://www.kuriren.nu/%5CGEN_Utmatning_Kultur.asp?ArticleID=1459959&ArticleStateID=2
Självklart har hon rätt. Men vad är alternativet? Hennes feminism och den vänsterradikalism som fungerar som högeretablicemangets vänstra hand? Också Torbjörn Säfve har i tidigare inlägg uttalat sig starkt kritisk om maktkoncentrationen i samhället, om hur den ekonomiska, den politiska och den mediala makten i maskopi och bästa samförstånd bedriver ett skådespel för att uppehålla massorna och därmed hålla dem i Schack. Man kan ana en viss medietrötthet hos dess kritiska kreatörer och skribenter. Det kan vara så att det är skribenterna, jornalisterna och författarna som nått sin vägs ände och inte kan prestera en nyanserad bild av verkligheten som kan påverka samhället i ny riktning.
Kort efter murens fall var det många påtalade eller bafarade att sovjet-statens undergång lika gärna handlar om liberala grundidéernas undergång. Sovjetkommunismen är en totalitär spegelbild av den västerländska liberala kapitalismen, med betoning på västerländsk, då man kan vara liberal i andra bemärkelser och lägga nya innebörd i termen kapitalism. Självklart kan man också lägga en ny innebörd i termen västerländsk. Om det inte är västvärlden vi menar, så är det i så fall fråga om en elit, en definierbar härskarskikt , som har intresse av att sätta agendan och styra politik, ekonomi, opinion och utbildning i den riktning som den vill. Vi kan mycket väl hävda att även västerlandet är en gisslan som kidnappats av en nomenklatura. Nomenklaturans definition av den västerländska demokratin används sedan för att rekrytera arméer av lojala underhuggare, som tänker, tycker och gör det som makten vill och som marscherar fram för att erövra, kolonisera, förtrycka och härska under paroller som frihet och mänskliga rättigheter.
Fast nu för tiden har också dessa paroller tonats ner. Nu är det kamp som gäller. Mot lika totalitära, våldsdyrkande och bakåtsträvande väderkvarnar som själva har sitt ursprung i imperialismen och vars efterblivna ideal som fungerar som en bestraffning av de människor som inte vill ha ett kolonial externt styre eller ett diktatoriskt internt styre i sina länder. Hos vänstern finner man ett särskilt intresse för att försöka förstå och legitimera varje reaktionärt och traditionalistiskt uttryck som väljer en återgång till ett förhistoriskt samhällsordning. Och detta återspeglas i medier, där fördomar och rasism frodas och bejakas istället för att bemötas och kritiseras.
Hur ska då ett alternativt medium se ut? Finns det en tredje vägens media? Det ska jag försöka utveckla.
http://www.kuriren.nu/%5CGEN_Utmatning_Kultur.asp?ArticleID=1459959&ArticleStateID=2
Självklart har hon rätt. Men vad är alternativet? Hennes feminism och den vänsterradikalism som fungerar som högeretablicemangets vänstra hand? Också Torbjörn Säfve har i tidigare inlägg uttalat sig starkt kritisk om maktkoncentrationen i samhället, om hur den ekonomiska, den politiska och den mediala makten i maskopi och bästa samförstånd bedriver ett skådespel för att uppehålla massorna och därmed hålla dem i Schack. Man kan ana en viss medietrötthet hos dess kritiska kreatörer och skribenter. Det kan vara så att det är skribenterna, jornalisterna och författarna som nått sin vägs ände och inte kan prestera en nyanserad bild av verkligheten som kan påverka samhället i ny riktning.
Kort efter murens fall var det många påtalade eller bafarade att sovjet-statens undergång lika gärna handlar om liberala grundidéernas undergång. Sovjetkommunismen är en totalitär spegelbild av den västerländska liberala kapitalismen, med betoning på västerländsk, då man kan vara liberal i andra bemärkelser och lägga nya innebörd i termen kapitalism. Självklart kan man också lägga en ny innebörd i termen västerländsk. Om det inte är västvärlden vi menar, så är det i så fall fråga om en elit, en definierbar härskarskikt , som har intresse av att sätta agendan och styra politik, ekonomi, opinion och utbildning i den riktning som den vill. Vi kan mycket väl hävda att även västerlandet är en gisslan som kidnappats av en nomenklatura. Nomenklaturans definition av den västerländska demokratin används sedan för att rekrytera arméer av lojala underhuggare, som tänker, tycker och gör det som makten vill och som marscherar fram för att erövra, kolonisera, förtrycka och härska under paroller som frihet och mänskliga rättigheter.
Fast nu för tiden har också dessa paroller tonats ner. Nu är det kamp som gäller. Mot lika totalitära, våldsdyrkande och bakåtsträvande väderkvarnar som själva har sitt ursprung i imperialismen och vars efterblivna ideal som fungerar som en bestraffning av de människor som inte vill ha ett kolonial externt styre eller ett diktatoriskt internt styre i sina länder. Hos vänstern finner man ett särskilt intresse för att försöka förstå och legitimera varje reaktionärt och traditionalistiskt uttryck som väljer en återgång till ett förhistoriskt samhällsordning. Och detta återspeglas i medier, där fördomar och rasism frodas och bejakas istället för att bemötas och kritiseras.
Hur ska då ett alternativt medium se ut? Finns det en tredje vägens media? Det ska jag försöka utveckla.
Friday, March 16, 2007
ISRAEL - Ett Ordets hörhus!
Det pratas så mycket om virtuella världar som Second Life, där människor försöker kolonisera nya världar i det digitala rummet och förverkliga drömmen om evigt liv, evig skönhet och ungdom men som kraschar i samma sociala hierarkier och kommersiell idioti. Människan skulle övervinnas, skriver Nietzsche. Men den västliga moderna människan kan inget annat än att påtvinga nya erövringar sina torftiga drömmar och livsmönster. Sex, makt och pengar.
Jag tror lösningen är närmare än vad som går att föreställa. Det är inte i sådana sajter som den dödliga människan ska söka lösningen på sina problem med fantasin, sexualiteten och brist på makt. Israel hör ord. Det står t o m i Koranen. Allt står i skrifterna, i svensk språklig (för)tappning. Israel ska vara ett ordets horhus, dit sex bokstäver ständigt söker sig, för att ha sex med varandra. Hur kunde jag vara blind för dessa små kåta bokstäver? Och bokstäver som ständigt vill rymma nya universum, stå för snart sagt omöjliga ting och blåsa in nytt innehåll i samma gamla former?
Nu vet jag vad Islams Svärddöttrar, dessa drottningar av Saba, ska ägna sig åt. Att romantisera arabernas eurotyska läggning. Förlåt mig, Karin. Att jag är så trög ibland. Titta inte så där uppfodrande och besviken ut på din värd. Det är mycket som skymmer sikten. Jag gör så gott jag kan.
Jag tror lösningen är närmare än vad som går att föreställa. Det är inte i sådana sajter som den dödliga människan ska söka lösningen på sina problem med fantasin, sexualiteten och brist på makt. Israel hör ord. Det står t o m i Koranen. Allt står i skrifterna, i svensk språklig (för)tappning. Israel ska vara ett ordets horhus, dit sex bokstäver ständigt söker sig, för att ha sex med varandra. Hur kunde jag vara blind för dessa små kåta bokstäver? Och bokstäver som ständigt vill rymma nya universum, stå för snart sagt omöjliga ting och blåsa in nytt innehåll i samma gamla former?
Nu vet jag vad Islams Svärddöttrar, dessa drottningar av Saba, ska ägna sig åt. Att romantisera arabernas eurotyska läggning. Förlåt mig, Karin. Att jag är så trög ibland. Titta inte så där uppfodrande och besviken ut på din värd. Det är mycket som skymmer sikten. Jag gör så gott jag kan.
Europa - Jerusalem och the new state of ISRAEL
Om man följer alla debatter och inlägg råder det bred enighet bland världsmakterna om att stävja Iran. Vad man är oense om är medlen för att uppnå målen. Ett läger tror att det är genom militära hot, sanktioner, belägring och stöd till subversiva aktiviteter inne i Iran som "regimen" ska bringas på fall eller i varje fall ge efter för västliga påtryckningar. Ett annat läger menar att USA inte ska lösa sitt problem med Irak genom att utvidga konflikten till Iran. Att en upptrappad konflikt med Iran stärker Ahmadinedjad både i och utanför Iran, ökar de amerikanska styrkornas sårbarhet och bidrar till instabilitet på världens energimarknader. Att man genom diplomatiska försök och handel ska "luckra upp" landet, som om Iran vore ett slutet land eller som om "regimen" själv söker efter internationell isolering.
Frågan är dock var västländerna själva har att komma med. Vad har väst att erbjuda Iran och iranierna som de inte kan få hos någon annan? Varför ska Iran öppna famnen för stater som inte erkänner Irans legitima intressen i regionen och inte vill Iran väl, utan vill ha en slave-master-relation med Iran?
Vad palestinafrågan och det iranska inflytandet beträffar så har en nära 60 år av israelisk ockupation inneburit inget annat än apartheid, förtryck, misär och fängelse för palestinierna. Det iranska inflytandet däremot innebar uppkomsten av Hezbollah, Intifadeh och motstånd mot judisk ockupation och kolonial aggression. Idén om Israel som en västerländsk koloni i Palestina (arabvärldens hjärta) har nått en återvändsgränd. Det är ingen ljus dröm som väntar regionen, inte ens i händelse av fred med araberna eller om Iran "helt försvann" från scenen. DET kan inte ha varit vad judarna gått och väntat på i 2000 år, väl? En judisk stat som är underordnad väst kunde judarna ha fått redan på Hadrianus tid, så det måste vara något annat, något magiskt som judarna kämpade och offrade sig för. Nu är det istället palestina-araberna (i alla fall de som står Hamas och Islamiska Jihad nära) som kämpar den strid som judarna en gång kämpade mot romarna på Irans sida.
Nu när Israel alltmer framstår som ett Babylons fånge, också för judarna, så kan man fråga sig om det inte vore lämpligt att bygga upp Jerusalem någon annanstans. Jag blir alltmer övertygad om att idén om ISRAEL, åtminstone idén om Israel som en satrapi till Iran, borde förverkligas i Europa, där sionist-judarna känner sig mera hemma, de negativa historiska erfarenheterna till trots. ISLAMs uppgift borde i så fall vara att verka för att etablera ett nytt ISRAEL i Europa och inte försöka efterlikna de sionist-judiska bosättarna som stjäl och mördar för att få tillgång till palestinsk jord. Islams uppgift måste vara att visa att Europa är roligare, livligare, heligare och intressantare än det Jerusalem, som sionist-judarna egentligen saknar ett förhållande till. Vad ska de med klippmoskén och Haram-el-Sharif till när det finns så mycket intressant magiskt och himmelskt i Europa? Inte kommer några judar att uppleva den Meeradj (Mirrage?) som muslimernas profet Mohammed fick uppleva. Messias har strikt taget inget att göra i dagens fysiska Jerusalem. Varför skulle han det?
ISRAEL var tänkt att byggas vid Messias återkomst och på order av Irans härskare. Irans härskare anser att den judiska staten ska etableras i Europa. Var har de inte preciserat. Hur skulle de veta? Själva letandet, sökandet efter det förlorade Jerusalem är en utmaning i sig. Ett ställe där idéer blir verklighet och verkligheten omvandlas till magi. Det sägs att himmelriket var ett ställe där alla ting, stenar, blommor och träd, flora och fauna talade till människan. Naturen och alla ting kunde tala. Det var en förmåga som Kung Salomon lär ha besuttit och vars rike stod modell för Khomeini och idealet för hans islamiska republik, Salomons Rike.
Israel måste ständigt omdefinieras. Den dag orden kan tala in i iSRael och få den att anta sin optimala form, så är vi framme vid Jerusalems portar. Nyckelordet är iSRael. Och två bokstäver är nu på plats.
Frågan är dock var västländerna själva har att komma med. Vad har väst att erbjuda Iran och iranierna som de inte kan få hos någon annan? Varför ska Iran öppna famnen för stater som inte erkänner Irans legitima intressen i regionen och inte vill Iran väl, utan vill ha en slave-master-relation med Iran?
Vad palestinafrågan och det iranska inflytandet beträffar så har en nära 60 år av israelisk ockupation inneburit inget annat än apartheid, förtryck, misär och fängelse för palestinierna. Det iranska inflytandet däremot innebar uppkomsten av Hezbollah, Intifadeh och motstånd mot judisk ockupation och kolonial aggression. Idén om Israel som en västerländsk koloni i Palestina (arabvärldens hjärta) har nått en återvändsgränd. Det är ingen ljus dröm som väntar regionen, inte ens i händelse av fred med araberna eller om Iran "helt försvann" från scenen. DET kan inte ha varit vad judarna gått och väntat på i 2000 år, väl? En judisk stat som är underordnad väst kunde judarna ha fått redan på Hadrianus tid, så det måste vara något annat, något magiskt som judarna kämpade och offrade sig för. Nu är det istället palestina-araberna (i alla fall de som står Hamas och Islamiska Jihad nära) som kämpar den strid som judarna en gång kämpade mot romarna på Irans sida.
Nu när Israel alltmer framstår som ett Babylons fånge, också för judarna, så kan man fråga sig om det inte vore lämpligt att bygga upp Jerusalem någon annanstans. Jag blir alltmer övertygad om att idén om ISRAEL, åtminstone idén om Israel som en satrapi till Iran, borde förverkligas i Europa, där sionist-judarna känner sig mera hemma, de negativa historiska erfarenheterna till trots. ISLAMs uppgift borde i så fall vara att verka för att etablera ett nytt ISRAEL i Europa och inte försöka efterlikna de sionist-judiska bosättarna som stjäl och mördar för att få tillgång till palestinsk jord. Islams uppgift måste vara att visa att Europa är roligare, livligare, heligare och intressantare än det Jerusalem, som sionist-judarna egentligen saknar ett förhållande till. Vad ska de med klippmoskén och Haram-el-Sharif till när det finns så mycket intressant magiskt och himmelskt i Europa? Inte kommer några judar att uppleva den Meeradj (Mirrage?) som muslimernas profet Mohammed fick uppleva. Messias har strikt taget inget att göra i dagens fysiska Jerusalem. Varför skulle han det?
ISRAEL var tänkt att byggas vid Messias återkomst och på order av Irans härskare. Irans härskare anser att den judiska staten ska etableras i Europa. Var har de inte preciserat. Hur skulle de veta? Själva letandet, sökandet efter det förlorade Jerusalem är en utmaning i sig. Ett ställe där idéer blir verklighet och verkligheten omvandlas till magi. Det sägs att himmelriket var ett ställe där alla ting, stenar, blommor och träd, flora och fauna talade till människan. Naturen och alla ting kunde tala. Det var en förmåga som Kung Salomon lär ha besuttit och vars rike stod modell för Khomeini och idealet för hans islamiska republik, Salomons Rike.
Israel måste ständigt omdefinieras. Den dag orden kan tala in i iSRael och få den att anta sin optimala form, så är vi framme vid Jerusalems portar. Nyckelordet är iSRael. Och två bokstäver är nu på plats.
Thursday, March 15, 2007
Invandring, Saddam klubben och nationellt ansvar
Invandring av araber och deras "bristande" integration i det svenska samhället har blivit ett svårt gissel, speciellt i vad som betecknas som nationella kretsar. Man kan fråga sig på vilket sätt araben brister i sin integrationsansträning. Enligt liberalerna och deras medier passar arabisk traditionalism och fundamentalism utmärkt som alibi åt rasistiska mediekampanjer om islam och muslimer. För väsntern ger den onyanserade primitiva bilden av araben ett utmärkt tillfälle att kasta araben i al qaeda-säcken eller annat kollektivistiskt projekt. Man vill ju så gärna förstå varför araben är så primitiv ... Det är ungefär som att säga, ååh jag vill så gärna förstå varför alla män är talibaner, varför alla kvinnor (utom ens mamma) blir till slampor, eller varför alla gifta män misshandlar sina fruar osv.
Vissa natinoella kretsar gläder sig åt att "araben" missköter sig och därigenom bekräftar deras föreställningar om "rasfrämlingen". I nationella medier har diverse "patrioter" beklagat Saddam Husseins död. Nå, i Irak så tycker gemene man inte det. Och de araber som känner sorg över Saddams död eller önskar honom tillbaka till makten har ingen anledning att klaga på förtryck, krig, ockupation och tortyr i sina egna länder. Det är priset som man måste vara beredd att betala för en sådan som Saddam vid makten.
Många irakier flydde till Sverige därför att de inte stod ut förtrycket och tortyren under Saddams nationalsocialistiska tyranni. Många fortsätter att fly Irak därför att de inte vill vara slaktoffer åt den amerikanska ockupationspolitiken eller andra arab-traditionalistiska terror- och massmordskampanjer. Den som hyser minsta sympati med Saddam-regimen får finna sig i att bli invaderad av saddammotståndare. Sedan har vi palestinier och libaneser som också måste fly till länder som Sverige för att de har blivit utsatta för ockupation och angrepp från en annan terror-regim, nämligen den judisk-sionistiska nationalsocialism, som också den stödjs av västmakterna.
Nåväl, det är inte palestiniernas, libanesers eller irakiers fel att de är födda i länder som är föremål för aggressiva koloniala projekt. Det går inte att utrota dessa araber bara för att de inte vill vad västmakterna vill eller vägrar underordna sig de koloniala villkoren. "Araben" vägrar - på gott och ont - att ändra på sig. Många anser att om det är rätt att ta deras land och ersätta dem med "bosättare" eller förtryckare från minoritetsfolk (som de från Tikrit), så varför inte uppträda som en bosättare, köra sitt eget race eller helt enkelt etablera sitt eget paradis? Vi lever i en fri värld. Och invandrararaben förväntar sig att denna frihet också ska gälla honom, henne eller deras barn. I Iran har man gått så långt att man öppet ställer sig bakom kravet att etablera en judisk stat (tvärtemot vad många befarar som en islamisk stat) i Europa. Det finns alltså "muslimer" och "araber" som driver ett öppet sionistiskt projekt. Allt för att bli av med det koloniala oket i arabvärlden.
Vad är då den ultimata "nationella" utmaningen för de invandringskritiska rösterna i Europa? Svaret är enkelt. Om man vill att "araben" (läs invandraren) ska återvända till sitt eget land, vilket många araber vill, så gäller det att aktivt se till att väststödda nationalsocialistiska (arabiska som judiska) regimer och andra arabkonservativa förtryckarregimer i mellanöstern avskaffas. Det var västerlänningarna som förde dessa regimer till makten och då får västerlänningarna komma och hämta hem dem. Dessa marionettregimers bäst-före-datum har gått ut, de är irreparabelt korrupta, inkopmetetenta och impopulära. Ingen vill ha dem och då är det bara att återkalla marionetterna. Massbefrielse av arabvärlden är enda lösningen på vad kritikerna kallar för massinvandringen.
Vissa natinoella kretsar gläder sig åt att "araben" missköter sig och därigenom bekräftar deras föreställningar om "rasfrämlingen". I nationella medier har diverse "patrioter" beklagat Saddam Husseins död. Nå, i Irak så tycker gemene man inte det. Och de araber som känner sorg över Saddams död eller önskar honom tillbaka till makten har ingen anledning att klaga på förtryck, krig, ockupation och tortyr i sina egna länder. Det är priset som man måste vara beredd att betala för en sådan som Saddam vid makten.
Många irakier flydde till Sverige därför att de inte stod ut förtrycket och tortyren under Saddams nationalsocialistiska tyranni. Många fortsätter att fly Irak därför att de inte vill vara slaktoffer åt den amerikanska ockupationspolitiken eller andra arab-traditionalistiska terror- och massmordskampanjer. Den som hyser minsta sympati med Saddam-regimen får finna sig i att bli invaderad av saddammotståndare. Sedan har vi palestinier och libaneser som också måste fly till länder som Sverige för att de har blivit utsatta för ockupation och angrepp från en annan terror-regim, nämligen den judisk-sionistiska nationalsocialism, som också den stödjs av västmakterna.
Nåväl, det är inte palestiniernas, libanesers eller irakiers fel att de är födda i länder som är föremål för aggressiva koloniala projekt. Det går inte att utrota dessa araber bara för att de inte vill vad västmakterna vill eller vägrar underordna sig de koloniala villkoren. "Araben" vägrar - på gott och ont - att ändra på sig. Många anser att om det är rätt att ta deras land och ersätta dem med "bosättare" eller förtryckare från minoritetsfolk (som de från Tikrit), så varför inte uppträda som en bosättare, köra sitt eget race eller helt enkelt etablera sitt eget paradis? Vi lever i en fri värld. Och invandrararaben förväntar sig att denna frihet också ska gälla honom, henne eller deras barn. I Iran har man gått så långt att man öppet ställer sig bakom kravet att etablera en judisk stat (tvärtemot vad många befarar som en islamisk stat) i Europa. Det finns alltså "muslimer" och "araber" som driver ett öppet sionistiskt projekt. Allt för att bli av med det koloniala oket i arabvärlden.
Vad är då den ultimata "nationella" utmaningen för de invandringskritiska rösterna i Europa? Svaret är enkelt. Om man vill att "araben" (läs invandraren) ska återvända till sitt eget land, vilket många araber vill, så gäller det att aktivt se till att väststödda nationalsocialistiska (arabiska som judiska) regimer och andra arabkonservativa förtryckarregimer i mellanöstern avskaffas. Det var västerlänningarna som förde dessa regimer till makten och då får västerlänningarna komma och hämta hem dem. Dessa marionettregimers bäst-före-datum har gått ut, de är irreparabelt korrupta, inkopmetetenta och impopulära. Ingen vill ha dem och då är det bara att återkalla marionetterna. Massbefrielse av arabvärlden är enda lösningen på vad kritikerna kallar för massinvandringen.
Wednesday, March 14, 2007
"Palestina är inte längre något problem"
Filmen 300 heroiserar de spartanksa försvararna av Athen mot den persiska hären. En här som bestod av folk från olika delar av den då civliserade värld som lydde under det iranska imperiet, babylonier, finicier, egyptier och t o m abessinier i leopardskinn. Men filmen framställer den iranska miljonarmén som en hord av blodtörstiga ociviliserade bestar, som dessutom inte klarar sin uppgift.
http://www.moviezine.se/filmsidor/300.shtml
Och medan filmen visas på amerikanska biodukar och EU:s Solana åker till Libanon för att hejda den demokratiska processen i landet, redogör finicierna från Hezbollah för den persiska härledningen, varför slaget om Athen är avgjort och hur nära seger Iran egentligen är.
http://switch5.castup.net/frames/20041020_MemriTV_Popup/video_480x360.asp?ai=214&ar=1397wmv&ak=null
Det är en ganska intressant och övertygande modell som Hezbollah representerar. Libaneserna utkämpar Irans krig mot västvärldens judiska koloni och om kriget är avgjort till Irans fördel är det läge att marschera in i Palestina. Ungefär som när Kung Cyrus marscherade fredligt in i Babylon. Sedan kan Iran skicka judarna till deras Jerusalem (Europa) för att bygga templet.
I övrigt har Hezbollah-representanten rätt om EU:s förvirrade intryck. EU vet inte vad den ska ta sig till. Däremot tycker jag inte att USA ska lämna området. Islams seger är endast möjligt om den arabiska sunni-fundamentalismen, alltså djahelismen i arabisk tappning, krossas och fråntas allt inflytande från religion, politik, kultur och samhälle. Tills dess behövs USA som en sorts gisslan i området för att komma åt islams inre fiender. Det ska inte finnas någon framtid för Saddam-klubben i regionen. Allt annat än en total (politisk) underkastelse av arabstaterna under Iran och fullt införande av persiska (farsi) som riksspråk är att betraktas som oacceptabelt. Det är först då vi kan prata om islams seger. Och om segrarnas seger.
http://www.moviezine.se/filmsidor/300.shtml
Och medan filmen visas på amerikanska biodukar och EU:s Solana åker till Libanon för att hejda den demokratiska processen i landet, redogör finicierna från Hezbollah för den persiska härledningen, varför slaget om Athen är avgjort och hur nära seger Iran egentligen är.
http://switch5.castup.net/frames/20041020_MemriTV_Popup/video_480x360.asp?ai=214&ar=1397wmv&ak=null
Det är en ganska intressant och övertygande modell som Hezbollah representerar. Libaneserna utkämpar Irans krig mot västvärldens judiska koloni och om kriget är avgjort till Irans fördel är det läge att marschera in i Palestina. Ungefär som när Kung Cyrus marscherade fredligt in i Babylon. Sedan kan Iran skicka judarna till deras Jerusalem (Europa) för att bygga templet.
I övrigt har Hezbollah-representanten rätt om EU:s förvirrade intryck. EU vet inte vad den ska ta sig till. Däremot tycker jag inte att USA ska lämna området. Islams seger är endast möjligt om den arabiska sunni-fundamentalismen, alltså djahelismen i arabisk tappning, krossas och fråntas allt inflytande från religion, politik, kultur och samhälle. Tills dess behövs USA som en sorts gisslan i området för att komma åt islams inre fiender. Det ska inte finnas någon framtid för Saddam-klubben i regionen. Allt annat än en total (politisk) underkastelse av arabstaterna under Iran och fullt införande av persiska (farsi) som riksspråk är att betraktas som oacceptabelt. Det är först då vi kan prata om islams seger. Och om segrarnas seger.
Nabokov och ord som leker med texten
Hörde häromdagen på ett radioinslag om Vladimir Nabokov och hans "banbrytande roman Lolita" och monstret "Hambert Hambert" på P1. Han anses omvandla skildring av omskakande händelser som t ex en våldtäkt på ett tolvårigt barn till en estetisk upplevelse, som i romanen Lolita. Dock menade kritikerna att man inte ska ta honom så bokstavligt. Han älskar att leka med ord. Stundatals upplevs han som en nonsensförfattare, mer än någon som har ett budskap.
Det finns luriga lager. Man måste läsa honom med dubbel blick. Det finns så mycket tvetydigheter. Läsaren måste in i romanen, dras in i den, ja göras medskyldig till alla hemskheter, för att förstå den. Läsaren blir själv en medbrottsling och rödnar av avsky och skam inför sig själv. Värst av allt, att läsaren i efterhnad frågar sig är det så farligt egentligen, allt det hemska? Nabokov tar inte upp serimördare och liknande fall, utan väljer att skildra pedofiler.
Imorse dömdes två tyska medborgare i Kambodja till 12 respektive 28 års fängelse för att ha torterat och sexuellt förgripit sig på fyra barn. De dömda saknade tolk och fick domen berättade för sig via andra som var närvarande i rätten. De dömda var chockade över domen. Tolv kunde jag fått för mord i många delar av världen, inte för det här ... utbrast en av tyskarna upprörd. Det var lite Nürnberg över det hela. Det var ändå inte så farligt. Många västerlänningar har bosatt sig i sydostasien för att mer ostört ägna sig åt sin pedofili. Och domen ville på något sätt markera att nu får det vara slut med den antika grekiska livsstilen i den delen av världen.
Jag har inte läst Nabokov. Egentligen tycker inte om romaner. Men vid närmare betraktelse finner jag viss förståelse för och sympati för en sådan skrivstil. En författare rår inte för den skepnad romanen vill anta. Vissa ord pockar på att vara med och då ska författaren foga sig därefter.
Jag tycker snarare att det är orden som skapar eller raffinerar världen. Tänka sig ord, svenska ord som uppstått eller utvecklats i svensk miljö, ord som radioaktiv Islam, anrikad Iran, massförströelse med kärvapen själva skapar en alldeles egen värld. Radio Islam uppstod i Sverige och anrikad Iran (dvs det kulturella arvet från det antika Iran) är något som svenska och andra nordiska forskare har varit med om att gräva fram. Man kan fråga sig vad all historieforskning egentligen ska vara bra för om den inte används eller förstås. Det är orden som bär fram de stora berättelserna och får dem att få en central mening i tillvaron. I flertalets tillvaro. I Koranen heter det klart och tydligt. I början var det ordet. Berättelser, ja rentav vår värld, är ordets redskap. Det känns som om det är ordet som är målet. Det är ordet som omskapar världen.
Och vad är ett ord? Varför har man satt just det ordet på en sak och inte ett annat? Varför rimmar orden så bra på varandra och kan bilda de underbaraste av dikter, även om de låter som "nonsens"? Varför överlever vissa ord och andra faller i glömska och dör ut? Varför uppstår inga nya språk? Kommunikationsproblemen är inte lösta. Visst finns det vissa språk som saknar ord och som alla, eller i varje fall många förstår, sex, tystnad, ansiktsuttryck, makt och våld. Jag tror att det finns vissa ord där ute och väntar på att kläs en mening. Halalporr t ex. Texter sägs vara, med viss rätta, för att vara ett dött medium. Bilder och det talade ordet är mera levande. Det talade ordet är mindre beständigt, men bilden däremot kan bestå tidens tand. Tänk om man kunde göra hieroglifer och andra skriftformer.
Det finns luriga lager. Man måste läsa honom med dubbel blick. Det finns så mycket tvetydigheter. Läsaren måste in i romanen, dras in i den, ja göras medskyldig till alla hemskheter, för att förstå den. Läsaren blir själv en medbrottsling och rödnar av avsky och skam inför sig själv. Värst av allt, att läsaren i efterhnad frågar sig är det så farligt egentligen, allt det hemska? Nabokov tar inte upp serimördare och liknande fall, utan väljer att skildra pedofiler.
Imorse dömdes två tyska medborgare i Kambodja till 12 respektive 28 års fängelse för att ha torterat och sexuellt förgripit sig på fyra barn. De dömda saknade tolk och fick domen berättade för sig via andra som var närvarande i rätten. De dömda var chockade över domen. Tolv kunde jag fått för mord i många delar av världen, inte för det här ... utbrast en av tyskarna upprörd. Det var lite Nürnberg över det hela. Det var ändå inte så farligt. Många västerlänningar har bosatt sig i sydostasien för att mer ostört ägna sig åt sin pedofili. Och domen ville på något sätt markera att nu får det vara slut med den antika grekiska livsstilen i den delen av världen.
Jag har inte läst Nabokov. Egentligen tycker inte om romaner. Men vid närmare betraktelse finner jag viss förståelse för och sympati för en sådan skrivstil. En författare rår inte för den skepnad romanen vill anta. Vissa ord pockar på att vara med och då ska författaren foga sig därefter.
Jag tycker snarare att det är orden som skapar eller raffinerar världen. Tänka sig ord, svenska ord som uppstått eller utvecklats i svensk miljö, ord som radioaktiv Islam, anrikad Iran, massförströelse med kärvapen själva skapar en alldeles egen värld. Radio Islam uppstod i Sverige och anrikad Iran (dvs det kulturella arvet från det antika Iran) är något som svenska och andra nordiska forskare har varit med om att gräva fram. Man kan fråga sig vad all historieforskning egentligen ska vara bra för om den inte används eller förstås. Det är orden som bär fram de stora berättelserna och får dem att få en central mening i tillvaron. I flertalets tillvaro. I Koranen heter det klart och tydligt. I början var det ordet. Berättelser, ja rentav vår värld, är ordets redskap. Det känns som om det är ordet som är målet. Det är ordet som omskapar världen.
Och vad är ett ord? Varför har man satt just det ordet på en sak och inte ett annat? Varför rimmar orden så bra på varandra och kan bilda de underbaraste av dikter, även om de låter som "nonsens"? Varför överlever vissa ord och andra faller i glömska och dör ut? Varför uppstår inga nya språk? Kommunikationsproblemen är inte lösta. Visst finns det vissa språk som saknar ord och som alla, eller i varje fall många förstår, sex, tystnad, ansiktsuttryck, makt och våld. Jag tror att det finns vissa ord där ute och väntar på att kläs en mening. Halalporr t ex. Texter sägs vara, med viss rätta, för att vara ett dött medium. Bilder och det talade ordet är mera levande. Det talade ordet är mindre beständigt, men bilden däremot kan bestå tidens tand. Tänk om man kunde göra hieroglifer och andra skriftformer.
Subscribe to:
Posts (Atom)
