Karin Boye - Den väldiga väntans drottning

"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd", heter det i "i rörelse" från "Härdarna". Det är väl lite av sinnebilden för vad det ska bli av detta bloggande. Tog en hastig titt på Karin Boyes litterära verk. Hon kan bli hur stor som helt. Hon är en rastlös ande som tillvarje pris sökte skaparkraften i det nordiska mörkret. För henne gick förvanlingen över brinnande eld, mörka änglar och förintelsen. Förinta oss, ropar hon Men hon var före sin tid på alla sätt och vis. Hon vågade vara och se. Därför måste hon ha känt sig främmande och förblev missförstådd. Inte undra på att hon måste ha uppsökt en psykonalytiker i Berlin och ta sitt liv i Alingsås, besviken som hon måste han känt sig. Men hon är "den väldiga väntans" drottning. Hon är den som "ville mer". Hon är allas vår själaras uppståndelse, hon ger livet mognad och gör en hel. Hon är den som fått de breda vingar som bär allt ... Här ska hon få leva i ny gestalt.

På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

från nattdjupen till dagsljuset --
och kanske vet de all enhets hamn --
och kanske finns det i fadershuset
en klar boning, som har deras namn.

(Ur De mörka änglarna ur diktsamlingen "De sju dödssynderna")

Karin, Du är högst välkommen till Fadershuset.
Låt din dikts låga värma själen. 
Lik mobadan-e-mobad ska jag vårda
din heliga låga
för evigt.

En form är jag,
men stoffet ureldsflamman.
Brand är min blick
och lågor mina händer.
I rus som skapar
slingrar eldens tungor
omättligt kring det linjespel
som är ditt väsen.

Form också du,
men form som genomglödgas,
eteriserad
lyft ur djupets eldhav
hägring och bild,
halvskapad och i vardande
-- som alla gudar --
bubbla över kaos.

Av alla ting
förgängligast är gudarna,
av alla ting
beständigast är dyrkan.
O bubbla bubbla,
ögonblick och bländverk
och genom elden

evighetens mål!



Så gärna Så gärna ... Det ska bli mig ett sant nöje.

Våren och elden, ett sant persiskt nöje. Välkommen hem, som sagt var.
Och till Linköping, av alla ställen, dessutom.


http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/linkopings-domkyrka.shtml

Skumt ligger mitt land.
Vandrare, vem är du?
Myrvandrare!
Blint ligger mitt land.
Vandrare, vem är du?
Jag känner fotspår fylla sig med blod ur mitt inre.
Jag ville veta dina händer.
Är de av eld som bränner, låt mig då känna den.
Jag ville veta dina händer.
Är de som svala blad,
så stryk en gång över trädens kval och låt de döda vakna.

(Ur Myrvandraren)

Tja, varför ska man låta våren tveka?