Vad är Israel? Och vilken Israel ska erkännas?

Ahmed Rami har i en av sina böcker ställt frågan "Vad är Israel?" Innehållet i den boken är mindre intressant. Det är samling av israelkritiska artiklar, pamfletter och påståenden, som visserligen är sanna. Men de är i första hand ämnade som stridsskrifter, motinlägg i Palestinakonflikten och framför allt en spegelbild av mediernas skildring av islam och muslimernas ståndpunkter i centrala världsfrågor som just Palestinafrågan. Vad som ändå är det centrala temat i Ramis angrepp mot Israel är en inre rensning av palestinarörelsen, från just sionistisk och bolsjevikisk aktivism. Palestinafrågan blev under 70-talet en lekstuga för vänster-judar, kommunister och aktivister som ville kanalisera missnöjet med imperialismen och dess sionistiska allierade i en för Israel harmlös riktning. Man skulle kritisera enskilda detaljer och inslag den politik som Israel bedriver men aldrig ifrågasätta grundläggande antaganden om bildande av en judisk stat på palestinsk mark och staten Israels rätt till existeera. Palestinagrupperna hade alltså till uppgift att kastrera palestinafrågan och få den att handla om något som Israel ville.

Men det var då det. Nu har vi Hezbollah, Islamiska Jihad och Hamas som frontfigurer i kampen mot den väststödda judiska ockupationsmakten och dess medlöpare i arabstaterna. Och i förlängningen västs konflikt med Iran över vem som ska bestämma i vad som menas med mellanöstern, centralasien och kaukasus. Iran har, i och med den islamiska revolutionen, ritat om regionens (men egentligen världens) politiska karta. Det ramaskri och den uppståndelse som råder bland västliga ledare, och deras judiska och arabiska samarbetspartners bottnar i just vad Iran är i stånd till eller skulle vilja åstadkomma. Konflikten över Irans kärnkraft är egentligen en ursäkt för Irans vägran att acceptera Israels rätt att existera och vägran att upphöra med sitt (politiska och moraliska) stöd till motståndsorganisationerna i Libanon och Palestina. Iran har någonting som alla andra inte har, en inneboende potential att bli den makt som den en gång var. I arabiska medier varnar arabiska moralkonservativa predikanter och chauvinistiska demagoger för det iranska hotet som något värre än det judisk-sionistiska. Iran påstås vilja återupprätta Kung Cyrus rike som sträckte sig från Indusdalen i öst till Donau i väst, från transoxasien i norr till Tunisien och Abesinien i syd. Att Iran går i sasanidernas oh safavidernas spår.

Nåväl, nämn ett land som inte följer sin tradition och framför allt traditioner som burit frukt, i form av civilisation och första offentliga deklarationen för mänskliga rättigheter. Israelerna är utom sig av förtvivlan. Den arabvärld som skulle bli delstater i deras United States of Israel håller på att slukas av Iran, åtminstone godbitarna i Libanon och Palestina och Irak (åtminstone allt öster om Eufrat). Den iranska revolutionen vann alltså sympati och inflytande i nyckelområden som är avgörande för politisk kontroll av denna ekonomiskt livsviktiga område i världen. Israels alla krig sedan 1982 har enbart gått ut på att bekämpa just det iranska inflytandet i arabvärlden, först Hezbollah och sedan Intifadeh I och därefter krigen 1993 och 1996 som skulle trygga Oslo-processen och Israels fred med PLO. USA och Israel har gått så långt att de i sina samtal med Assad (Hafez och senare Bashar) lovat Syrien att återlämna Golan om landet går med att bryta med Iran eller i varje fall upphöra med logistiskt assistans till Iran. Det är ingen överdrift att påstå att Mellanösternkonflikten varken handlar om Palestinafrågan eller hotet från "islam", utan om en konflikt mellan västlig kolonialism och iranskt inflytande i arabvärlden. Hela affärslogiken har hamnat i gungning. Varken Israel eller arabstaterna kan leverera den kontroll som västmakterna begär.

Men frågan kvarstår. Vad är Israel? Palestinierna frågar sig vad det är egentligen man ska erkänna för att slippa amerikasnka, europeiska och judiska hämndaktioner och få dem att häva belägringen? Vad Iran beträffar, så står det uttryckligen i bibeln att, judarna varken får återvända till Jerusalem eller bygga upp något där, om Iran inte tillåter det. Den politik som det "islamiska" Iran för i Palestina och den roll de "islamiska" motståndsrörelserna spelar är i själva verket en blåkopia av det förhållande som de antika perserna (akameniderna, partherna och sasaniderna) förde mot sina judiska allierade i kampen mot Rom. Det vill ju ingen erkänna. Vid "förnekelsekonferensen" i Teheran lovade Ahmadindjad rabbi Klein (som omfamnade presidenten för allt han och hans land gjort och gör för judendomen) och andra judiska delegater att han kommer att verka för Messias återkomst. Den roll som de arabiska motståndsrörelserna spelar i medelhavsregionen är ingenting annat än att avlasta trycket mot Iran i persiska viken och numera också från det USA-ockuperade Irak. Men om det ska skapas något konstruktivt kan Iran inte fästa så stort hopp till araberna. Deras roll är och förblir motstånd, eller "Moghawamah" som är Seyed Hassan Nasrallahs favoritslogan. Hoppet står alltså åter till den anti-sionistiska judendomen. Det är bara dem som kan och får verkställa Irans order om att befria Jerusalem. Till bilden hör att varken palestiniaaraberna eller sionistjudarna (och kristna sionister för den delen) vet egentligen vad de ska ha med Jerusalem till. Ska al Qods eller Yerusjalaim bli ännu en trendig turistort, ännu en stad i dödsskuggans dal, för vandrande lik och de som inget begripit eller saknar förmåga att se och uppleva Gud?

Det är ingen självklarhet att Israel är menad att var just ett hem för judarna. Vad menar man egentligen med ett hem och var kan man egentligen känna sig hemma? Ahmadinedjad har i ett initiativ rest tanken på att skapa en judisk stat i Europa, i Österrike eller Tyskland. Om det nu är så att Tyskland verkligen är skyldig till vad som påstås ha ägt rum i koncentrationslägren i tyskockuperade delar, främst Polen, vill säga. Man kan fråga sig om dagens Jerusalem verkligen kan kallas för ett hem, en hemvist för det andliga tillstånd som alla religioner strävar efter. Har inte den heliga staden omvandlats till det "Babylon" som förbannats i Bibeln och de heliga skrifterna? En Baaldyrkarnas utopi och mötesplats och en styggelse för Guds profeter? Kan inte det Jerusalem som judarna söker eller längtar efter ligga någonstans i Europa? De mördade palestinska ledarna Schejk Ahmad Yassin och hans lika mördade efterträdare Abdel Aziz Al Rantisi nämde Sverige som det land som judarna skulle kunna bygga sig ett hem. Vi vet inte var denna vitruella Jerusalem ligger, men den verkar ligga någonstans i gränstrakterna mellan det nya Europa och det gamla.

Till bilden hör också att många iranier som emigrerade till Israel i tron att ha funnit ett liv bland likasinnade börjar återvända till Iran. De åker inte ens till Los Angeles där andra iranska judar funnit sitt nya hem. De vill tillbaka till Iran. En del judar som valde att leva kvar i Iran anser att de kan enbart tänka sig att åka till Jerusalem med sina iranska pass, då Jerusalem egentligen kom att tillhöra Iran när staden befriades från Babylons grepp. Det Israel dessa judar erkänner är i själva verket en iransk satrapi.

Buden är alltså många om vad Israel är eller kan bli. Ahmed Ramis Radio Islam har sin syn, Ahemd Jibril PLFP-GC sin och Ahmadinedjad sin. Och judarna sin. En del befarar (i likhet med arabiska nazister) en fortsatt spridning av anrikad Iran. Ena dagen hotar de Iran med kärnvapen för det existentiella hot som Iran utgör mot judestaten. Andra dagen klär de sig själva i säck och aska och sina klagovisor i dåliga schlagersånger om iranska kärnvapen. Andra bränner judestatens flaggor, applåderar ökad anrikning av såväl Uran som Iran, springer på iranska "Nazi-konferenser" och utstår spott ch spe av TV-ankare i västerländska medier för att lierat sig med ondskan.

Den dag alla judar är överens om vad Israel ska vara, det är först då vi kan ställa krav på ett iranskt erkännande. Iran måste i likhet med sina araber veta vad det är man ska erkänna. Det är alltså världens judenhets moraliska ansvar att komma överens om en gemensam lösning som tillgodoser det iranska behovet av total världsherravälde.