Vad ska frälsa mediesamhället från kolonialt förtryck och arabisk djahelism? Islam?

Vad går skljelinjen i mediekonflikten om islamkarikatyrer och arabvärldens framtid?

I kölvatten av Lars Vilks skisser om "Mohammedbilder" har det i sedvanlig ordning uppstått en hätsk debatt om vad som får sägas eller inte i yttrandefrihetens namn. Som vanligt och som väntat protesterar muslimska organisationer mot vad som anser vara konstnärers ansvarslösa och omoraliska handlanden samt kränkning av islams profet och muslimers känslor. Islammotståndarna anser att de religiösa visst får tåla kritik och att konsten och det fria ordet ska få förbli fri i ett demokratiskt samhälle. Att muslimen ska lära sig respektera svenska lagar. Sedan hör vi några röster från folk med social patos som undrar hur man kan bekämpa rasismen i samhället och skapa respekt för alla sina medborgare om en viss grupp ständigt blir kränkta och förolämpad. Och så fortsätter ställningskriget i de ideoligsika skyttegravarna.

Mohammed - ska göra ateistiska karikatyrtecknare bli kända i världen

Islamkarikatyrer med Mohammed i huvudrollen har blivit en liten mediaindustri och en folkrörelse. Både för hedniska konstnärer som vill slå vakt om det ateistiska i samhället och människors skräck för gud, religion och profeter. För "humanisterna" och medieetablicemanget är Sverige aldrig sekulärt nog och religiösa inslag måste få förpassas till det privata rummet. Det sekulära etablicemanget ser sig själv som ett ständigt offer för ett religiöst förtryck som det gäller att bli kvitt. Och med ett inkvisitoriskt nit försöker den jaga bort allt som andas religiösitet från det offentliga rummet.

Mot sig ser de en muslismk massa, främst från arabländerna, Turkiet och Pakistan, som företräder en gettokultur i västliga samhällen. Denna massa, för det är en massa vi pratar om, representerar egentligen gamla traditionella livsstilar som knappt existerar eller praktiseras i deras ursprungsländer. Men deras livsstil passar utmärkt den bild våra medier vill ge av islam som religion. Tittar vi i gamla skolböcker så är det bilden av den efterblivne gamle afghanen i bergen, den nyrika mörkhyade araben i ökensanden eller turken i fez som vi ska associera till islam. Efter 9/11 är det talibanen som representerar Islam, enligt våra islamexperter och mediemakare. Alla ska in i al qaeda-säcken och anpassa sig till den karikatyr som västliga medier och wahabitiska kretsar i saudi-arabien tecknat av islam. Den som vägrar är en avfälling. Antingen är man för en sekulär västerländsk fundamentalism eller så är man för en sunni-arabisk förislamisk "djahelism". Det är ingen överdrift att påstå att vi lever i en förislamisk tid, att den exploateras av mörket (de som inte förstått den eller vill få bort den) och att islam ännu inte sett dagens ljus.

"Iran" det stora bekymret hos arabisterna, sionisterna och kolonialherrarna

Intressant är att båda dessa "poler" samarbetar med varandra inom världspolitiken. USA, Israel, Saudi-arabien och al qaeda följer en gemensam politik mot framförallt Iran på den världspolitiska arenan och Irans roll i islambranschen. Sunniarabiska medier som al-Jazeera och al-arabiya och deras västliga kollegor väntar med spänning på nya utspel eller dekret från al qaeda, som om de åtnjöt någon popularitet i den islamiska världen eller om de vore en legitim representant för något land eller ledare för någon rörelse. Samma medier som försöker skaffa sunni-fundamentalistisk terrorism och arabisk reaktion politisk legitimitet tiger ihjäl Iran, Irak och islamiskt revolutionära rörelser, som just Hezbollah, Islamisk Jihad och Hamas vilka både företräder politiskt legitima ståndpunkter och åtnjuter respekt och stöd i sin respektive länder. I väsltiga medier anses att det är kroppen som ska anpassa sig till virusen, sjukdomen och cancersvulsten. I den islamiska världen ser man tvärtom på amerikansk imperialism, europeisk kolonialism, judisk sionism och arabisk traditionalism och despotism som roten till problemet.

Den arabiskt-koloniala förtrycket går vidare i Irak, Libanon och Palestina

Det räcker med att titta på händelseutvecklingen i Irak, där USA beväpnar eller t o m finansierar sunni-arabiska terrorister som sprider skräck, död och förintelse i det shia-dominerade Irak och som vill störta landets demokratiskt legitima och folkvalda regering. USA har avsiktligt låtit terroristerna härja fritt, skyllt problemen på Iraks regering och nyligen krävt dess avgång från makten. USAs problem med säkerhetsläget i Irak var inte att hundratals irakier, de flesta shia-muslimer, föll offer för sunni-sektristiskt saudiskt-importerat våld. Problemet var att amerikanka militärer blev angripna av irakier, bl a för sin delaktighet i terroristm och att denna terrorism inte var tillräcklig för att spränga Irak i bitar. Den amerikanska ledningen, som idag får utstå kritik för sin naivitet och bristande planering, hade hoppats på att irakierna skulle välkomna en amerikansk lydregering i Bagdad. Nu vill USA och dess europeiska allierade, framför allt Frankrike, se en ny Saddam (en utan mustasch) vid makten i Bagdad. Och det efter ett gammalt beprövat recept. Man skapar kaos och elände för att visa att det inte funkar så bra med demokrati och för att bana vägen för en fascistisk diktatur. Och om det inte går så delar man ut landet till krigets "aktieägare"; ett sunni-wahabitiskt kalifat åt saudierna i al Anbar (ungefär efter den modell som huset saud en gång tillskansade sig "saudi-arabien"), ett "fritt" Kurdistan åt israelerna, ett primitivt shia-arabiskt klnasamhälle åt britterna och så en svag sekulär centralregering i Bagdad som ger den amerikanska närvaron den plattform den behöver. USA, England, Frankrike, Israel och arabstaternas bitterhet mot Iran hänger samman med att Iran hindrar dessa koloniala projekt går i lås.

Också i Palestina har saudiska intressen med stöd från USA och Israel försök att få Hamas att distansera sig från Iran, sluta fred med Mahmoud Abbas PLO och rätta sig i de arabiska leden. I Libanon fick vi se saudiska terrorister lansera en "palestinsk" al qaeda-cell i flyktinglägret Nahr-el-bared under namnet Fath-ul-islam som för några dagar sedan krossades av den libanesiska armén. Västländerna vill till varje pris hindra en demokratisering av Libanon och vidmakthålla de gamla strukturer genom att hålla en impopulär Seniora-regering under armarna. Också i palestinska områden ger västländerna intensvit stöd åt Abbas "sekulära" Abbas USA-EU-Israel-arabstaterna är totalengagerade i just nyckelländer som Irak, Libanon och Palestina där "Iran", alltså proiranska krafter, har det avgörande inflytandet.

Islamologen upprörs av Irans inblandning i mediekriget mellan västsekulär fascism och arabisk getto-islam

Islamologen Hjärpe som annars brukar framträda lugn, glad och sansad blir sällsynt upprörd över att den iranska regeringen "gjort en höna av en fjäder", exploaterat konflikten och gjort en alldeles egen affär av det, främst genom att ta den svenska staten i örat och att sedan urskulda sverige genom att peka ut sionisterna som hjärnan bakom. Det var liksom inte riktigt så det var tänkt att karikatyrerna skulle skötas, resonerar Hjärpe.

http://www.aftonbladet.se/orebro/article653925.ab

Han är upprörd över det dåliga anseende muslimerna får av det iranska agerandet, som om muslimerna har något gott anseende att förlora eller försvara. Muslimer är ingen homogen grupp och har ingen gemensam talesman. Varje grupp eller organisation gör sin egen tolkning och företräder sig själv. Men så tycks inte vara fallet enligt islamologen.

Att "det shia-muslimska" Iran tar initiativet ser han också som ett oroande tecken, speciellt i ett skede där europeiska institutioner försöker utveckla ett gott interreligiöst samarbete med intoleranta och religiösa bakåtsträvare i arabvärlden. Islamologer i väst arbetar utifrån huvudprincipen att anpassa islam till arabiska sedvänjor och omvandla den till en stamreligion enligt en judisk förlaga:

"Ingenting som Iran (snarare Khomeini, Khamenei, Khatami, Rafsanjant, Ahmadinedjad eller den arabiska iran-islamisten Hassan Nasrallah) gör har med Islam att göra, utan är en del av en politisk plan, även om det sker i islams namn eller har förankring i Koran och Hadith. Iran utnyttjar islam för sina syften. Och omvänt, allt som (sunni)arabiska despoter, självutnämda islamledare hittar på eller sker i arabiska samhällen, måste per definition ha en islamisk grund och en religiös förklaring. Hezbollah/Hamas/Islamiska Jihad är inte okej enligt islamologerna medan saddam, huset saud, pakistansk underrättelsetjänst, talibaner och al qaeda är okej enligt samma islamologer."

Sedan tycker Hjärpe att den danska karikatyraffären sköttes klantigt, bl a därför att den danska staten blandade sig i på ett plumpt sätt. Han menar att eftersom den svenska regeringen valde att ligga lågt eller att sticka huvudet i sanden, så undgår den ansvar. Men vi vet ju att en stat inte kan svära sig fri. Den iranska regeringen har fått utstå frän västlig kritik just till följd av sina karikatyrtävlingar och förintelsekonferens i december i fjol.

De liberala islamkritikerna menade att revisionister och förnekare kunde där få fritt spelrum och få en uppmärksamhet och anseende som de annars aldrig skulle ha fått. Att konferensdeltagarna gav Ahmadinedjad ideologiskt stöd i hans planer på att radera Israel från kartan. Vi minns hur frän kritiken blev från väst när Ahmadinedjad fällde just de orden inför en intern iransk församling. Vi vet ju att det inte är straffbart att vilja avskaffa stater och regimer. Det går inte en dag utan att s k exiliranska grupper kräver störtande av just den iranska "regimen" och experterna spekulerar friskt i sönderfall av Irak som en stat, land och nation.
Så i rättvisans och yttrandefrihetens namn borde också medborgare i Iran ha rätt att ställa krav på andra stater eller spekulera om deras framtid.

Vad yttrandefriheten beträffar så blev förintelsekonferensen faktiskt ett internationellt genombrott för fri historieforskning och alternativa sätt att se på världen. Revisionister och andra dissidenter som är förföljda i västländerna vågade träda fram. Många av dem menade att det som Iran arrangerade och banade vägen för borde ha varit en självklarhet i en västlig demokrati. Och vi vet att i konferensen hade alla som kunde anföra något i sak lägga fram sina åsikter. Att t ex Ing-marie Froman dristar sig till att jämföra rondellmohammed med "judesuggan" i svensk press, sker tack vare Ahmadinedjads vågade initiativ. Den svenska yttrandefriheten är Iran och "dess regim" en stor tack skyldig.

Judisk-sionistiska reaktioner faller platt till marken

De judiska sionisternas replik i form av egna karikatyrtävlingar var i det närmaste patetisk. Vi vet ju att staten Israel är den aktör som mest gynnas av antisemitiska yttringar i samhället och försöker exploatera dem för sina syften. Dessutom är själva poängen med karikatyrer riktade mot Israel, sionismen och judisk rasism, det att de som är offer för judisk rasism, frötryck och apartheid ska få komma till tals. Inte räknar väl judiska aktivister att räknas på allvar som företrädare för sina ideologiska och politiska motståndare? ska de tas på allvar ska de ställa ut motståndarnas verk i oförvanskat skick och inte sina egna eller någon förvriden repliker.

Ett annat problem är att vi sällan får veta något om den censur som dagligen pågår i väst. I somras firade Libanon motståndssegern mot den judiska statens armé i 33-dagarskriget med pompa och ståt. En händelse, eller rentav hädelse, som givetvis gick de västliga medierna förbi. I Kanada reste anhängare till det libanesiska Hezbollah porträtt av motståndsledaren Nasrallah, som enligt opinionsundersökningar i arabvärlden är den mest populära personligheten i arabvärlden. Judiska påtryckningsgrupper krävde av den kanadensiska stadens (Toronto) kommunledning att ta ner porträttet. Hur det gick med affischen vet jag inte. Men ingen vågade dock påminna sionisterna om yttrandefrihetens okränkbarhet i en västerländsk demokrati.

Det alternativa mediesamhällets tre grundgestalter: Mohammed-Jesus-Adolf

Om Israel räknar sig själv som en västerländsk demokrati och om deras falskspelare till fria-ords-anhängare i väst vill tas på allvar så är det självkritik och att våga publicera den andres bild som är vägen till frälsning. För vem vill se Mohammed, Jesus eller Adolf för den delen bli kritiserad för femti-elfte gången? Jesus används för att bana vägen för nya samllhällstrender, homosexualitet, samkönat äktenskap, sekularism osv. Han ska sälja det som har svårt att gå hem hos den breda allmänheten. Jesus är en positiv figur som ska hjälpa fram "de svaga" och de "utstötta". Får vi se Jesus hjälpa fram Mohammed och göra honom presentabel i mediebruset?

Mohammed får utstå den kritik som egentligen borde riktas mot sunni-wahabitiska terrorister och deras ledare. Mohammed hånas i väst för det som han kom för att bekämpa. Den enda nyta han gör är att hjälpa fram ateistiska konstnärer som vill skaffa sig ett världsrykte som "fria" och "fantasifulla".

Men frågan är om det är tillåtet att sälja Jesus i ett uppenbart proisraeliskt mediesamhälle? Vem ska få marknadsföra frälsaren? Får Jesus marknadsföra sig med Adolf eller Mohammed för den delen? Får Mohammed eller Adolf posera på korset med plågade ansikten, halvslutna ögon inför en fanatiskt och mordiskt besatt "israelisk" publik? Eller att få se revanshlysten Jesus framträda i hitlersk tappning, hållandes ett brandtal som elektrifierar massorna?

Vi vet ju att Jesus skulle komma ridande på åsna och som just en tjuv om natten. En sann frälsaren kommer kommer att stjäla något som säljer. Och vi som kan medievärlden vet vad som säljer. Var det inte Führern den som lovordade Mohammed, sade sig vilja bli kyrklig och komma fem över tolv, när allt hopp tycks vara ute? Det enda sättet för en "krist" att bli igenkänd är just att komma i sin antikrists tappning. Lär vi se någon sådan uppträda i väst eller måste han lansera sig i ett land som Iran?

Själv tror jag dock att "Jesus" kommer att framträda som en kvinna för att trollbinda massorna, ungefär som Freddie Mercury i sin video "I want to break free". Kraften i det feminina och androgyna, och framför allt den manliga feminismen, ska aldrig underskattas.