Invandring, Saddam klubben och nationellt ansvar

Invandring av araber och deras "bristande" integration i det svenska samhället har blivit ett svårt gissel, speciellt i vad som betecknas som nationella kretsar. Man kan fråga sig på vilket sätt araben brister i sin integrationsansträning. Enligt liberalerna och deras medier passar arabisk traditionalism och fundamentalism utmärkt som alibi åt rasistiska mediekampanjer om islam och muslimer. För väsntern ger den onyanserade primitiva bilden av araben ett utmärkt tillfälle att kasta araben i al qaeda-säcken eller annat kollektivistiskt projekt. Man vill ju så gärna förstå varför araben är så primitiv ... Det är ungefär som att säga, ååh jag vill så gärna förstå varför alla män är talibaner, varför alla kvinnor (utom ens mamma) blir till slampor, eller varför alla gifta män misshandlar sina fruar osv.

Vissa natinoella kretsar gläder sig åt att "araben" missköter sig och därigenom bekräftar deras föreställningar om "rasfrämlingen". I nationella medier har diverse "patrioter" beklagat Saddam Husseins död. Nå, i Irak så tycker gemene man inte det. Och de araber som känner sorg över Saddams död eller önskar honom tillbaka till makten har ingen anledning att klaga på förtryck, krig, ockupation och tortyr i sina egna länder. Det är priset som man måste vara beredd att betala för en sådan som Saddam vid makten.

Många irakier flydde till Sverige därför att de inte stod ut förtrycket och tortyren under Saddams nationalsocialistiska tyranni. Många fortsätter att fly Irak därför att de inte vill vara slaktoffer åt den amerikanska ockupationspolitiken eller andra arab-traditionalistiska terror- och massmordskampanjer. Den som hyser minsta sympati med Saddam-regimen får finna sig i att bli invaderad av saddammotståndare. Sedan har vi palestinier och libaneser som också måste fly till länder som Sverige för att de har blivit utsatta för ockupation och angrepp från en annan terror-regim, nämligen den judisk-sionistiska nationalsocialism, som också den stödjs av västmakterna.

Nåväl, det är inte palestiniernas, libanesers eller irakiers fel att de är födda i länder som är föremål för aggressiva koloniala projekt. Det går inte att utrota dessa araber bara för att de inte vill vad västmakterna vill eller vägrar underordna sig de koloniala villkoren. "Araben" vägrar - på gott och ont - att ändra på sig. Många anser att om det är rätt att ta deras land och ersätta dem med "bosättare" eller förtryckare från minoritetsfolk (som de från Tikrit), så varför inte uppträda som en bosättare, köra sitt eget race eller helt enkelt etablera sitt eget paradis? Vi lever i en fri värld. Och invandrararaben förväntar sig att denna frihet också ska gälla honom, henne eller deras barn. I Iran har man gått så långt att man öppet ställer sig bakom kravet att etablera en judisk stat (tvärtemot vad många befarar som en islamisk stat) i Europa. Det finns alltså "muslimer" och "araber" som driver ett öppet sionistiskt projekt. Allt för att bli av med det koloniala oket i arabvärlden.

Vad är då den ultimata "nationella" utmaningen för de invandringskritiska rösterna i Europa? Svaret är enkelt. Om man vill att "araben" (läs invandraren) ska återvända till sitt eget land, vilket många araber vill, så gäller det att aktivt se till att väststödda nationalsocialistiska (arabiska som judiska) regimer och andra arabkonservativa förtryckarregimer i mellanöstern avskaffas. Det var västerlänningarna som förde dessa regimer till makten och då får västerlänningarna komma och hämta hem dem. Dessa marionettregimers bäst-före-datum har gått ut, de är irreparabelt korrupta, inkopmetetenta och impopulära. Ingen vill ha dem och då är det bara att återkalla marionetterna. Massbefrielse av arabvärlden är enda lösningen på vad kritikerna kallar för massinvandringen.