Nabokov och ord som leker med texten

Hörde häromdagen på ett radioinslag om Vladimir Nabokov och hans "banbrytande roman Lolita" och monstret "Hambert Hambert" på P1. Han anses omvandla skildring av omskakande händelser som t ex en våldtäkt på ett tolvårigt barn till en estetisk upplevelse, som i romanen Lolita. Dock menade kritikerna att man inte ska ta honom så bokstavligt. Han älskar att leka med ord. Stundatals upplevs han som en nonsensförfattare, mer än någon som har ett budskap.

Det finns luriga lager. Man måste läsa honom med dubbel blick. Det finns så mycket tvetydigheter. Läsaren måste in i romanen, dras in i den, ja göras medskyldig till alla hemskheter, för att förstå den. Läsaren blir själv en medbrottsling och rödnar av avsky och skam inför sig själv. Värst av allt, att läsaren i efterhnad frågar sig är det så farligt egentligen, allt det hemska? Nabokov tar inte upp serimördare och liknande fall, utan väljer att skildra pedofiler.

Imorse dömdes två tyska medborgare i Kambodja till 12 respektive 28 års fängelse för att ha torterat och sexuellt förgripit sig på fyra barn. De dömda saknade tolk och fick domen berättade för sig via andra som var närvarande i rätten. De dömda var chockade över domen. Tolv kunde jag fått för mord i många delar av världen, inte för det här ... utbrast en av tyskarna upprörd. Det var lite Nürnberg över det hela. Det var ändå inte så farligt. Många västerlänningar har bosatt sig i sydostasien för att mer ostört ägna sig åt sin pedofili. Och domen ville på något sätt markera att nu får det vara slut med den antika grekiska livsstilen i den delen av världen.

Jag har inte läst Nabokov. Egentligen tycker inte om romaner. Men vid närmare betraktelse finner jag viss förståelse för och sympati för en sådan skrivstil. En författare rår inte för den skepnad romanen vill anta. Vissa ord pockar på att vara med och då ska författaren foga sig därefter.

Jag tycker snarare att det är orden som skapar eller raffinerar världen. Tänka sig ord, svenska ord som uppstått eller utvecklats i svensk miljö, ord som radioaktiv Islam, anrikad Iran, massförströelse med kärvapen själva skapar en alldeles egen värld. Radio Islam uppstod i Sverige och anrikad Iran (dvs det kulturella arvet från det antika Iran) är något som svenska och andra nordiska forskare har varit med om att gräva fram. Man kan fråga sig vad all historieforskning egentligen ska vara bra för om den inte används eller förstås. Det är orden som bär fram de stora berättelserna och får dem att få en central mening i tillvaron. I flertalets tillvaro. I Koranen heter det klart och tydligt. I början var det ordet. Berättelser, ja rentav vår värld, är ordets redskap. Det känns som om det är ordet som är målet. Det är ordet som omskapar världen.

Och vad är ett ord? Varför har man satt just det ordet på en sak och inte ett annat? Varför rimmar orden så bra på varandra och kan bilda de underbaraste av dikter, även om de låter som "nonsens"? Varför överlever vissa ord och andra faller i glömska och dör ut? Varför uppstår inga nya språk? Kommunikationsproblemen är inte lösta. Visst finns det vissa språk som saknar ord och som alla, eller i varje fall många förstår, sex, tystnad, ansiktsuttryck, makt och våld. Jag tror att det finns vissa ord där ute och väntar på att kläs en mening. Halalporr t ex. Texter sägs vara, med viss rätta, för att vara ett dött medium. Bilder och det talade ordet är mera levande. Det talade ordet är mindre beständigt, men bilden däremot kan bestå tidens tand. Tänk om man kunde göra hieroglifer och andra skriftformer.