Det var som sagt var länge sen jag bloggade. Gick genom några av mina tidigare inlägg. Den allra första handlade just om rondellhunden och så fortsatte jag senare med mina andra - islamiranska - hjärtefrågor. Hade liksom på känn att rondellhunden skulle bli något stort, även om huvudsyftet med just det inläget var en hyllning till spontanitet, folkkonst och hemstaden Linköping. Men inte riktigt så här stort. Och inte visste jag att just Irans Ahmadinedjad skulle sköta om dess internationella lansering.
I just Linköping av alla städer (förutom "estockholm" förstås) blev det återigen sammanstötningar mellan medlemmar av NSF och AFA över en parad eller utställning av RSFL. Vad de bråkar om är egentligen ointressant. Men att dessa konflikter sätter staden i det nationella, det sociala och det sexuellas blickfångst tycker jag är mer anmärkningvärd och som man kan göra något av. Alla nyheter och händelser blir intressanta ur politisk, religiös eller konstnärlig synpunkt först när de öppnar för nya tolkningsmöjligheter och får en att upptäcka något nytt eller se annorlunda på världen och samhället. Att bara återberätta eller ta del av dem räcker inte.
Apropå mediemakt, Freddie Mercury och det manligt feminina, ska det hållas en Queen-konsert någon gång i november tror jag. Jag förstår inte varför de makthungriga feministerna tar tag i sin drottning. Jag kommer att tilläggna rockens eviga drottning en hel del uppmärksamhet i mina serier.
Monday, September 3, 2007
Vad ska frälsa mediesamhället från kolonialt förtryck och arabisk djahelism? Islam?
Vad går skljelinjen i mediekonflikten om islamkarikatyrer och arabvärldens framtid?
I kölvatten av Lars Vilks skisser om "Mohammedbilder" har det i sedvanlig ordning uppstått en hätsk debatt om vad som får sägas eller inte i yttrandefrihetens namn. Som vanligt och som väntat protesterar muslimska organisationer mot vad som anser vara konstnärers ansvarslösa och omoraliska handlanden samt kränkning av islams profet och muslimers känslor. Islammotståndarna anser att de religiösa visst får tåla kritik och att konsten och det fria ordet ska få förbli fri i ett demokratiskt samhälle. Att muslimen ska lära sig respektera svenska lagar. Sedan hör vi några röster från folk med social patos som undrar hur man kan bekämpa rasismen i samhället och skapa respekt för alla sina medborgare om en viss grupp ständigt blir kränkta och förolämpad. Och så fortsätter ställningskriget i de ideoligsika skyttegravarna.
Mohammed - ska göra ateistiska karikatyrtecknare bli kända i världen
Islamkarikatyrer med Mohammed i huvudrollen har blivit en liten mediaindustri och en folkrörelse. Både för hedniska konstnärer som vill slå vakt om det ateistiska i samhället och människors skräck för gud, religion och profeter. För "humanisterna" och medieetablicemanget är Sverige aldrig sekulärt nog och religiösa inslag måste få förpassas till det privata rummet. Det sekulära etablicemanget ser sig själv som ett ständigt offer för ett religiöst förtryck som det gäller att bli kvitt. Och med ett inkvisitoriskt nit försöker den jaga bort allt som andas religiösitet från det offentliga rummet.
Mot sig ser de en muslismk massa, främst från arabländerna, Turkiet och Pakistan, som företräder en gettokultur i västliga samhällen. Denna massa, för det är en massa vi pratar om, representerar egentligen gamla traditionella livsstilar som knappt existerar eller praktiseras i deras ursprungsländer. Men deras livsstil passar utmärkt den bild våra medier vill ge av islam som religion. Tittar vi i gamla skolböcker så är det bilden av den efterblivne gamle afghanen i bergen, den nyrika mörkhyade araben i ökensanden eller turken i fez som vi ska associera till islam. Efter 9/11 är det talibanen som representerar Islam, enligt våra islamexperter och mediemakare. Alla ska in i al qaeda-säcken och anpassa sig till den karikatyr som västliga medier och wahabitiska kretsar i saudi-arabien tecknat av islam. Den som vägrar är en avfälling. Antingen är man för en sekulär västerländsk fundamentalism eller så är man för en sunni-arabisk förislamisk "djahelism". Det är ingen överdrift att påstå att vi lever i en förislamisk tid, att den exploateras av mörket (de som inte förstått den eller vill få bort den) och att islam ännu inte sett dagens ljus.
"Iran" det stora bekymret hos arabisterna, sionisterna och kolonialherrarna
Intressant är att båda dessa "poler" samarbetar med varandra inom världspolitiken. USA, Israel, Saudi-arabien och al qaeda följer en gemensam politik mot framförallt Iran på den världspolitiska arenan och Irans roll i islambranschen. Sunniarabiska medier som al-Jazeera och al-arabiya och deras västliga kollegor väntar med spänning på nya utspel eller dekret från al qaeda, som om de åtnjöt någon popularitet i den islamiska världen eller om de vore en legitim representant för något land eller ledare för någon rörelse. Samma medier som försöker skaffa sunni-fundamentalistisk terrorism och arabisk reaktion politisk legitimitet tiger ihjäl Iran, Irak och islamiskt revolutionära rörelser, som just Hezbollah, Islamisk Jihad och Hamas vilka både företräder politiskt legitima ståndpunkter och åtnjuter respekt och stöd i sin respektive länder. I väsltiga medier anses att det är kroppen som ska anpassa sig till virusen, sjukdomen och cancersvulsten. I den islamiska världen ser man tvärtom på amerikansk imperialism, europeisk kolonialism, judisk sionism och arabisk traditionalism och despotism som roten till problemet.
Den arabiskt-koloniala förtrycket går vidare i Irak, Libanon och Palestina
Det räcker med att titta på händelseutvecklingen i Irak, där USA beväpnar eller t o m finansierar sunni-arabiska terrorister som sprider skräck, död och förintelse i det shia-dominerade Irak och som vill störta landets demokratiskt legitima och folkvalda regering. USA har avsiktligt låtit terroristerna härja fritt, skyllt problemen på Iraks regering och nyligen krävt dess avgång från makten. USAs problem med säkerhetsläget i Irak var inte att hundratals irakier, de flesta shia-muslimer, föll offer för sunni-sektristiskt saudiskt-importerat våld. Problemet var att amerikanka militärer blev angripna av irakier, bl a för sin delaktighet i terroristm och att denna terrorism inte var tillräcklig för att spränga Irak i bitar. Den amerikanska ledningen, som idag får utstå kritik för sin naivitet och bristande planering, hade hoppats på att irakierna skulle välkomna en amerikansk lydregering i Bagdad. Nu vill USA och dess europeiska allierade, framför allt Frankrike, se en ny Saddam (en utan mustasch) vid makten i Bagdad. Och det efter ett gammalt beprövat recept. Man skapar kaos och elände för att visa att det inte funkar så bra med demokrati och för att bana vägen för en fascistisk diktatur. Och om det inte går så delar man ut landet till krigets "aktieägare"; ett sunni-wahabitiskt kalifat åt saudierna i al Anbar (ungefär efter den modell som huset saud en gång tillskansade sig "saudi-arabien"), ett "fritt" Kurdistan åt israelerna, ett primitivt shia-arabiskt klnasamhälle åt britterna och så en svag sekulär centralregering i Bagdad som ger den amerikanska närvaron den plattform den behöver. USA, England, Frankrike, Israel och arabstaternas bitterhet mot Iran hänger samman med att Iran hindrar dessa koloniala projekt går i lås.
Också i Palestina har saudiska intressen med stöd från USA och Israel försök att få Hamas att distansera sig från Iran, sluta fred med Mahmoud Abbas PLO och rätta sig i de arabiska leden. I Libanon fick vi se saudiska terrorister lansera en "palestinsk" al qaeda-cell i flyktinglägret Nahr-el-bared under namnet Fath-ul-islam som för några dagar sedan krossades av den libanesiska armén. Västländerna vill till varje pris hindra en demokratisering av Libanon och vidmakthålla de gamla strukturer genom att hålla en impopulär Seniora-regering under armarna. Också i palestinska områden ger västländerna intensvit stöd åt Abbas "sekulära" Abbas USA-EU-Israel-arabstaterna är totalengagerade i just nyckelländer som Irak, Libanon och Palestina där "Iran", alltså proiranska krafter, har det avgörande inflytandet.
Islamologen upprörs av Irans inblandning i mediekriget mellan västsekulär fascism och arabisk getto-islam
Islamologen Hjärpe som annars brukar framträda lugn, glad och sansad blir sällsynt upprörd över att den iranska regeringen "gjort en höna av en fjäder", exploaterat konflikten och gjort en alldeles egen affär av det, främst genom att ta den svenska staten i örat och att sedan urskulda sverige genom att peka ut sionisterna som hjärnan bakom. Det var liksom inte riktigt så det var tänkt att karikatyrerna skulle skötas, resonerar Hjärpe.
http://www.aftonbladet.se/orebro/article653925.ab
Han är upprörd över det dåliga anseende muslimerna får av det iranska agerandet, som om muslimerna har något gott anseende att förlora eller försvara. Muslimer är ingen homogen grupp och har ingen gemensam talesman. Varje grupp eller organisation gör sin egen tolkning och företräder sig själv. Men så tycks inte vara fallet enligt islamologen.
Att "det shia-muslimska" Iran tar initiativet ser han också som ett oroande tecken, speciellt i ett skede där europeiska institutioner försöker utveckla ett gott interreligiöst samarbete med intoleranta och religiösa bakåtsträvare i arabvärlden. Islamologer i väst arbetar utifrån huvudprincipen att anpassa islam till arabiska sedvänjor och omvandla den till en stamreligion enligt en judisk förlaga:
"Ingenting som Iran (snarare Khomeini, Khamenei, Khatami, Rafsanjant, Ahmadinedjad eller den arabiska iran-islamisten Hassan Nasrallah) gör har med Islam att göra, utan är en del av en politisk plan, även om det sker i islams namn eller har förankring i Koran och Hadith. Iran utnyttjar islam för sina syften. Och omvänt, allt som (sunni)arabiska despoter, självutnämda islamledare hittar på eller sker i arabiska samhällen, måste per definition ha en islamisk grund och en religiös förklaring. Hezbollah/Hamas/Islamiska Jihad är inte okej enligt islamologerna medan saddam, huset saud, pakistansk underrättelsetjänst, talibaner och al qaeda är okej enligt samma islamologer."
Sedan tycker Hjärpe att den danska karikatyraffären sköttes klantigt, bl a därför att den danska staten blandade sig i på ett plumpt sätt. Han menar att eftersom den svenska regeringen valde att ligga lågt eller att sticka huvudet i sanden, så undgår den ansvar. Men vi vet ju att en stat inte kan svära sig fri. Den iranska regeringen har fått utstå frän västlig kritik just till följd av sina karikatyrtävlingar och förintelsekonferens i december i fjol.
De liberala islamkritikerna menade att revisionister och förnekare kunde där få fritt spelrum och få en uppmärksamhet och anseende som de annars aldrig skulle ha fått. Att konferensdeltagarna gav Ahmadinedjad ideologiskt stöd i hans planer på att radera Israel från kartan. Vi minns hur frän kritiken blev från väst när Ahmadinedjad fällde just de orden inför en intern iransk församling. Vi vet ju att det inte är straffbart att vilja avskaffa stater och regimer. Det går inte en dag utan att s k exiliranska grupper kräver störtande av just den iranska "regimen" och experterna spekulerar friskt i sönderfall av Irak som en stat, land och nation.
Så i rättvisans och yttrandefrihetens namn borde också medborgare i Iran ha rätt att ställa krav på andra stater eller spekulera om deras framtid.
Vad yttrandefriheten beträffar så blev förintelsekonferensen faktiskt ett internationellt genombrott för fri historieforskning och alternativa sätt att se på världen. Revisionister och andra dissidenter som är förföljda i västländerna vågade träda fram. Många av dem menade att det som Iran arrangerade och banade vägen för borde ha varit en självklarhet i en västlig demokrati. Och vi vet att i konferensen hade alla som kunde anföra något i sak lägga fram sina åsikter. Att t ex Ing-marie Froman dristar sig till att jämföra rondellmohammed med "judesuggan" i svensk press, sker tack vare Ahmadinedjads vågade initiativ. Den svenska yttrandefriheten är Iran och "dess regim" en stor tack skyldig.
Judisk-sionistiska reaktioner faller platt till marken
De judiska sionisternas replik i form av egna karikatyrtävlingar var i det närmaste patetisk. Vi vet ju att staten Israel är den aktör som mest gynnas av antisemitiska yttringar i samhället och försöker exploatera dem för sina syften. Dessutom är själva poängen med karikatyrer riktade mot Israel, sionismen och judisk rasism, det att de som är offer för judisk rasism, frötryck och apartheid ska få komma till tals. Inte räknar väl judiska aktivister att räknas på allvar som företrädare för sina ideologiska och politiska motståndare? ska de tas på allvar ska de ställa ut motståndarnas verk i oförvanskat skick och inte sina egna eller någon förvriden repliker.
Ett annat problem är att vi sällan får veta något om den censur som dagligen pågår i väst. I somras firade Libanon motståndssegern mot den judiska statens armé i 33-dagarskriget med pompa och ståt. En händelse, eller rentav hädelse, som givetvis gick de västliga medierna förbi. I Kanada reste anhängare till det libanesiska Hezbollah porträtt av motståndsledaren Nasrallah, som enligt opinionsundersökningar i arabvärlden är den mest populära personligheten i arabvärlden. Judiska påtryckningsgrupper krävde av den kanadensiska stadens (Toronto) kommunledning att ta ner porträttet. Hur det gick med affischen vet jag inte. Men ingen vågade dock påminna sionisterna om yttrandefrihetens okränkbarhet i en västerländsk demokrati.
Det alternativa mediesamhällets tre grundgestalter: Mohammed-Jesus-Adolf
Om Israel räknar sig själv som en västerländsk demokrati och om deras falskspelare till fria-ords-anhängare i väst vill tas på allvar så är det självkritik och att våga publicera den andres bild som är vägen till frälsning. För vem vill se Mohammed, Jesus eller Adolf för den delen bli kritiserad för femti-elfte gången? Jesus används för att bana vägen för nya samllhällstrender, homosexualitet, samkönat äktenskap, sekularism osv. Han ska sälja det som har svårt att gå hem hos den breda allmänheten. Jesus är en positiv figur som ska hjälpa fram "de svaga" och de "utstötta". Får vi se Jesus hjälpa fram Mohammed och göra honom presentabel i mediebruset?
Mohammed får utstå den kritik som egentligen borde riktas mot sunni-wahabitiska terrorister och deras ledare. Mohammed hånas i väst för det som han kom för att bekämpa. Den enda nyta han gör är att hjälpa fram ateistiska konstnärer som vill skaffa sig ett världsrykte som "fria" och "fantasifulla".
Men frågan är om det är tillåtet att sälja Jesus i ett uppenbart proisraeliskt mediesamhälle? Vem ska få marknadsföra frälsaren? Får Jesus marknadsföra sig med Adolf eller Mohammed för den delen? Får Mohammed eller Adolf posera på korset med plågade ansikten, halvslutna ögon inför en fanatiskt och mordiskt besatt "israelisk" publik? Eller att få se revanshlysten Jesus framträda i hitlersk tappning, hållandes ett brandtal som elektrifierar massorna?
Vi vet ju att Jesus skulle komma ridande på åsna och som just en tjuv om natten. En sann frälsaren kommer kommer att stjäla något som säljer. Och vi som kan medievärlden vet vad som säljer. Var det inte Führern den som lovordade Mohammed, sade sig vilja bli kyrklig och komma fem över tolv, när allt hopp tycks vara ute? Det enda sättet för en "krist" att bli igenkänd är just att komma i sin antikrists tappning. Lär vi se någon sådan uppträda i väst eller måste han lansera sig i ett land som Iran?
Själv tror jag dock att "Jesus" kommer att framträda som en kvinna för att trollbinda massorna, ungefär som Freddie Mercury i sin video "I want to break free". Kraften i det feminina och androgyna, och framför allt den manliga feminismen, ska aldrig underskattas.
I kölvatten av Lars Vilks skisser om "Mohammedbilder" har det i sedvanlig ordning uppstått en hätsk debatt om vad som får sägas eller inte i yttrandefrihetens namn. Som vanligt och som väntat protesterar muslimska organisationer mot vad som anser vara konstnärers ansvarslösa och omoraliska handlanden samt kränkning av islams profet och muslimers känslor. Islammotståndarna anser att de religiösa visst får tåla kritik och att konsten och det fria ordet ska få förbli fri i ett demokratiskt samhälle. Att muslimen ska lära sig respektera svenska lagar. Sedan hör vi några röster från folk med social patos som undrar hur man kan bekämpa rasismen i samhället och skapa respekt för alla sina medborgare om en viss grupp ständigt blir kränkta och förolämpad. Och så fortsätter ställningskriget i de ideoligsika skyttegravarna.
Mohammed - ska göra ateistiska karikatyrtecknare bli kända i världen
Islamkarikatyrer med Mohammed i huvudrollen har blivit en liten mediaindustri och en folkrörelse. Både för hedniska konstnärer som vill slå vakt om det ateistiska i samhället och människors skräck för gud, religion och profeter. För "humanisterna" och medieetablicemanget är Sverige aldrig sekulärt nog och religiösa inslag måste få förpassas till det privata rummet. Det sekulära etablicemanget ser sig själv som ett ständigt offer för ett religiöst förtryck som det gäller att bli kvitt. Och med ett inkvisitoriskt nit försöker den jaga bort allt som andas religiösitet från det offentliga rummet.
Mot sig ser de en muslismk massa, främst från arabländerna, Turkiet och Pakistan, som företräder en gettokultur i västliga samhällen. Denna massa, för det är en massa vi pratar om, representerar egentligen gamla traditionella livsstilar som knappt existerar eller praktiseras i deras ursprungsländer. Men deras livsstil passar utmärkt den bild våra medier vill ge av islam som religion. Tittar vi i gamla skolböcker så är det bilden av den efterblivne gamle afghanen i bergen, den nyrika mörkhyade araben i ökensanden eller turken i fez som vi ska associera till islam. Efter 9/11 är det talibanen som representerar Islam, enligt våra islamexperter och mediemakare. Alla ska in i al qaeda-säcken och anpassa sig till den karikatyr som västliga medier och wahabitiska kretsar i saudi-arabien tecknat av islam. Den som vägrar är en avfälling. Antingen är man för en sekulär västerländsk fundamentalism eller så är man för en sunni-arabisk förislamisk "djahelism". Det är ingen överdrift att påstå att vi lever i en förislamisk tid, att den exploateras av mörket (de som inte förstått den eller vill få bort den) och att islam ännu inte sett dagens ljus.
"Iran" det stora bekymret hos arabisterna, sionisterna och kolonialherrarna
Intressant är att båda dessa "poler" samarbetar med varandra inom världspolitiken. USA, Israel, Saudi-arabien och al qaeda följer en gemensam politik mot framförallt Iran på den världspolitiska arenan och Irans roll i islambranschen. Sunniarabiska medier som al-Jazeera och al-arabiya och deras västliga kollegor väntar med spänning på nya utspel eller dekret från al qaeda, som om de åtnjöt någon popularitet i den islamiska världen eller om de vore en legitim representant för något land eller ledare för någon rörelse. Samma medier som försöker skaffa sunni-fundamentalistisk terrorism och arabisk reaktion politisk legitimitet tiger ihjäl Iran, Irak och islamiskt revolutionära rörelser, som just Hezbollah, Islamisk Jihad och Hamas vilka både företräder politiskt legitima ståndpunkter och åtnjuter respekt och stöd i sin respektive länder. I väsltiga medier anses att det är kroppen som ska anpassa sig till virusen, sjukdomen och cancersvulsten. I den islamiska världen ser man tvärtom på amerikansk imperialism, europeisk kolonialism, judisk sionism och arabisk traditionalism och despotism som roten till problemet.
Den arabiskt-koloniala förtrycket går vidare i Irak, Libanon och Palestina
Det räcker med att titta på händelseutvecklingen i Irak, där USA beväpnar eller t o m finansierar sunni-arabiska terrorister som sprider skräck, död och förintelse i det shia-dominerade Irak och som vill störta landets demokratiskt legitima och folkvalda regering. USA har avsiktligt låtit terroristerna härja fritt, skyllt problemen på Iraks regering och nyligen krävt dess avgång från makten. USAs problem med säkerhetsläget i Irak var inte att hundratals irakier, de flesta shia-muslimer, föll offer för sunni-sektristiskt saudiskt-importerat våld. Problemet var att amerikanka militärer blev angripna av irakier, bl a för sin delaktighet i terroristm och att denna terrorism inte var tillräcklig för att spränga Irak i bitar. Den amerikanska ledningen, som idag får utstå kritik för sin naivitet och bristande planering, hade hoppats på att irakierna skulle välkomna en amerikansk lydregering i Bagdad. Nu vill USA och dess europeiska allierade, framför allt Frankrike, se en ny Saddam (en utan mustasch) vid makten i Bagdad. Och det efter ett gammalt beprövat recept. Man skapar kaos och elände för att visa att det inte funkar så bra med demokrati och för att bana vägen för en fascistisk diktatur. Och om det inte går så delar man ut landet till krigets "aktieägare"; ett sunni-wahabitiskt kalifat åt saudierna i al Anbar (ungefär efter den modell som huset saud en gång tillskansade sig "saudi-arabien"), ett "fritt" Kurdistan åt israelerna, ett primitivt shia-arabiskt klnasamhälle åt britterna och så en svag sekulär centralregering i Bagdad som ger den amerikanska närvaron den plattform den behöver. USA, England, Frankrike, Israel och arabstaternas bitterhet mot Iran hänger samman med att Iran hindrar dessa koloniala projekt går i lås.
Också i Palestina har saudiska intressen med stöd från USA och Israel försök att få Hamas att distansera sig från Iran, sluta fred med Mahmoud Abbas PLO och rätta sig i de arabiska leden. I Libanon fick vi se saudiska terrorister lansera en "palestinsk" al qaeda-cell i flyktinglägret Nahr-el-bared under namnet Fath-ul-islam som för några dagar sedan krossades av den libanesiska armén. Västländerna vill till varje pris hindra en demokratisering av Libanon och vidmakthålla de gamla strukturer genom att hålla en impopulär Seniora-regering under armarna. Också i palestinska områden ger västländerna intensvit stöd åt Abbas "sekulära" Abbas USA-EU-Israel-arabstaterna är totalengagerade i just nyckelländer som Irak, Libanon och Palestina där "Iran", alltså proiranska krafter, har det avgörande inflytandet.
Islamologen upprörs av Irans inblandning i mediekriget mellan västsekulär fascism och arabisk getto-islam
Islamologen Hjärpe som annars brukar framträda lugn, glad och sansad blir sällsynt upprörd över att den iranska regeringen "gjort en höna av en fjäder", exploaterat konflikten och gjort en alldeles egen affär av det, främst genom att ta den svenska staten i örat och att sedan urskulda sverige genom att peka ut sionisterna som hjärnan bakom. Det var liksom inte riktigt så det var tänkt att karikatyrerna skulle skötas, resonerar Hjärpe.
http://www.aftonbladet.se/orebro/article653925.ab
Han är upprörd över det dåliga anseende muslimerna får av det iranska agerandet, som om muslimerna har något gott anseende att förlora eller försvara. Muslimer är ingen homogen grupp och har ingen gemensam talesman. Varje grupp eller organisation gör sin egen tolkning och företräder sig själv. Men så tycks inte vara fallet enligt islamologen.
Att "det shia-muslimska" Iran tar initiativet ser han också som ett oroande tecken, speciellt i ett skede där europeiska institutioner försöker utveckla ett gott interreligiöst samarbete med intoleranta och religiösa bakåtsträvare i arabvärlden. Islamologer i väst arbetar utifrån huvudprincipen att anpassa islam till arabiska sedvänjor och omvandla den till en stamreligion enligt en judisk förlaga:
"Ingenting som Iran (snarare Khomeini, Khamenei, Khatami, Rafsanjant, Ahmadinedjad eller den arabiska iran-islamisten Hassan Nasrallah) gör har med Islam att göra, utan är en del av en politisk plan, även om det sker i islams namn eller har förankring i Koran och Hadith. Iran utnyttjar islam för sina syften. Och omvänt, allt som (sunni)arabiska despoter, självutnämda islamledare hittar på eller sker i arabiska samhällen, måste per definition ha en islamisk grund och en religiös förklaring. Hezbollah/Hamas/Islamiska Jihad är inte okej enligt islamologerna medan saddam, huset saud, pakistansk underrättelsetjänst, talibaner och al qaeda är okej enligt samma islamologer."
Sedan tycker Hjärpe att den danska karikatyraffären sköttes klantigt, bl a därför att den danska staten blandade sig i på ett plumpt sätt. Han menar att eftersom den svenska regeringen valde att ligga lågt eller att sticka huvudet i sanden, så undgår den ansvar. Men vi vet ju att en stat inte kan svära sig fri. Den iranska regeringen har fått utstå frän västlig kritik just till följd av sina karikatyrtävlingar och förintelsekonferens i december i fjol.
De liberala islamkritikerna menade att revisionister och förnekare kunde där få fritt spelrum och få en uppmärksamhet och anseende som de annars aldrig skulle ha fått. Att konferensdeltagarna gav Ahmadinedjad ideologiskt stöd i hans planer på att radera Israel från kartan. Vi minns hur frän kritiken blev från väst när Ahmadinedjad fällde just de orden inför en intern iransk församling. Vi vet ju att det inte är straffbart att vilja avskaffa stater och regimer. Det går inte en dag utan att s k exiliranska grupper kräver störtande av just den iranska "regimen" och experterna spekulerar friskt i sönderfall av Irak som en stat, land och nation.
Så i rättvisans och yttrandefrihetens namn borde också medborgare i Iran ha rätt att ställa krav på andra stater eller spekulera om deras framtid.
Vad yttrandefriheten beträffar så blev förintelsekonferensen faktiskt ett internationellt genombrott för fri historieforskning och alternativa sätt att se på världen. Revisionister och andra dissidenter som är förföljda i västländerna vågade träda fram. Många av dem menade att det som Iran arrangerade och banade vägen för borde ha varit en självklarhet i en västlig demokrati. Och vi vet att i konferensen hade alla som kunde anföra något i sak lägga fram sina åsikter. Att t ex Ing-marie Froman dristar sig till att jämföra rondellmohammed med "judesuggan" i svensk press, sker tack vare Ahmadinedjads vågade initiativ. Den svenska yttrandefriheten är Iran och "dess regim" en stor tack skyldig.
Judisk-sionistiska reaktioner faller platt till marken
De judiska sionisternas replik i form av egna karikatyrtävlingar var i det närmaste patetisk. Vi vet ju att staten Israel är den aktör som mest gynnas av antisemitiska yttringar i samhället och försöker exploatera dem för sina syften. Dessutom är själva poängen med karikatyrer riktade mot Israel, sionismen och judisk rasism, det att de som är offer för judisk rasism, frötryck och apartheid ska få komma till tals. Inte räknar väl judiska aktivister att räknas på allvar som företrädare för sina ideologiska och politiska motståndare? ska de tas på allvar ska de ställa ut motståndarnas verk i oförvanskat skick och inte sina egna eller någon förvriden repliker.
Ett annat problem är att vi sällan får veta något om den censur som dagligen pågår i väst. I somras firade Libanon motståndssegern mot den judiska statens armé i 33-dagarskriget med pompa och ståt. En händelse, eller rentav hädelse, som givetvis gick de västliga medierna förbi. I Kanada reste anhängare till det libanesiska Hezbollah porträtt av motståndsledaren Nasrallah, som enligt opinionsundersökningar i arabvärlden är den mest populära personligheten i arabvärlden. Judiska påtryckningsgrupper krävde av den kanadensiska stadens (Toronto) kommunledning att ta ner porträttet. Hur det gick med affischen vet jag inte. Men ingen vågade dock påminna sionisterna om yttrandefrihetens okränkbarhet i en västerländsk demokrati.
Det alternativa mediesamhällets tre grundgestalter: Mohammed-Jesus-Adolf
Om Israel räknar sig själv som en västerländsk demokrati och om deras falskspelare till fria-ords-anhängare i väst vill tas på allvar så är det självkritik och att våga publicera den andres bild som är vägen till frälsning. För vem vill se Mohammed, Jesus eller Adolf för den delen bli kritiserad för femti-elfte gången? Jesus används för att bana vägen för nya samllhällstrender, homosexualitet, samkönat äktenskap, sekularism osv. Han ska sälja det som har svårt att gå hem hos den breda allmänheten. Jesus är en positiv figur som ska hjälpa fram "de svaga" och de "utstötta". Får vi se Jesus hjälpa fram Mohammed och göra honom presentabel i mediebruset?
Mohammed får utstå den kritik som egentligen borde riktas mot sunni-wahabitiska terrorister och deras ledare. Mohammed hånas i väst för det som han kom för att bekämpa. Den enda nyta han gör är att hjälpa fram ateistiska konstnärer som vill skaffa sig ett världsrykte som "fria" och "fantasifulla".
Men frågan är om det är tillåtet att sälja Jesus i ett uppenbart proisraeliskt mediesamhälle? Vem ska få marknadsföra frälsaren? Får Jesus marknadsföra sig med Adolf eller Mohammed för den delen? Får Mohammed eller Adolf posera på korset med plågade ansikten, halvslutna ögon inför en fanatiskt och mordiskt besatt "israelisk" publik? Eller att få se revanshlysten Jesus framträda i hitlersk tappning, hållandes ett brandtal som elektrifierar massorna?
Vi vet ju att Jesus skulle komma ridande på åsna och som just en tjuv om natten. En sann frälsaren kommer kommer att stjäla något som säljer. Och vi som kan medievärlden vet vad som säljer. Var det inte Führern den som lovordade Mohammed, sade sig vilja bli kyrklig och komma fem över tolv, när allt hopp tycks vara ute? Det enda sättet för en "krist" att bli igenkänd är just att komma i sin antikrists tappning. Lär vi se någon sådan uppträda i väst eller måste han lansera sig i ett land som Iran?
Själv tror jag dock att "Jesus" kommer att framträda som en kvinna för att trollbinda massorna, ungefär som Freddie Mercury i sin video "I want to break free". Kraften i det feminina och androgyna, och framför allt den manliga feminismen, ska aldrig underskattas.
Monday, April 16, 2007
Påskmodernismen och det stora skådespelet
Imorse reflekterade jag över den gångna påskhelgen och om det går att finna någon röd tråd över medieutbudet på Radio/TV och min egen mediekonsumtion. Jag lyssnade på en alldeles underbar påskmässa på radion, såg på zoroastre-operan som uppfördes på Drottningholms teater, passion of Christ, För en handfull dollar, nunnan från Karmelitklostret och en film från 70-talets mitt som handlade om en sorts tysk filosofiska uppgörelse med tredje riket och dess Führer. Filmen undrade vad man kunde säga till sitt försvar om man i domedagen fick stå tillsvas inför Führern istället för skaparen.
Och om turerna kring frigivning av de brittiska flottisterna och hur Ahmadinedjad stal showen från medieetablicemanget. Huruvida britterna verkligen kränkte Irans territorialvatten får vi ta en annan gång, men klart var att medierna kände sig kränkta av det inträffade. Att bli tagen som gisslan, ja rentav våldtagna, att behöva skildra någon som de helst vill tänka bort. Iran, detta ständiga störningsmoment, som förstör bilden precis när medievärlden tycker sig vara färdig med sin världsbild och som Israel ständigt och jämt klagar över. Britterna jämförde Irans agerande och tillställning (med medaljutdelning till sina officerare och sedan handskakning med flottisterna) med Hitlers. Men det var värre än så. Det var politiken som tog över mediemakten och samtidigt omvandlade politiken till en öppen teatertillställning. Eller vad filmen som handlade om Hilter betecknade tredje riket som; det stora skådespelet.
Jag tror jag har fått en röd tråd om vad det är för mediesamhälle som vi är på väg mot. Allt handlar om tajming, typ att använda påsken för att visa sin barmhärtighet, att stjäla showen av medierna och visa en glimt av det stora skådespelet. Fast var det inte Jesus så sa att han skulle komma ridande på en åsna och som en tjuv om natten?
Jesus 1 - Hitler 1
Och om turerna kring frigivning av de brittiska flottisterna och hur Ahmadinedjad stal showen från medieetablicemanget. Huruvida britterna verkligen kränkte Irans territorialvatten får vi ta en annan gång, men klart var att medierna kände sig kränkta av det inträffade. Att bli tagen som gisslan, ja rentav våldtagna, att behöva skildra någon som de helst vill tänka bort. Iran, detta ständiga störningsmoment, som förstör bilden precis när medievärlden tycker sig vara färdig med sin världsbild och som Israel ständigt och jämt klagar över. Britterna jämförde Irans agerande och tillställning (med medaljutdelning till sina officerare och sedan handskakning med flottisterna) med Hitlers. Men det var värre än så. Det var politiken som tog över mediemakten och samtidigt omvandlade politiken till en öppen teatertillställning. Eller vad filmen som handlade om Hilter betecknade tredje riket som; det stora skådespelet.
Jag tror jag har fått en röd tråd om vad det är för mediesamhälle som vi är på väg mot. Allt handlar om tajming, typ att använda påsken för att visa sin barmhärtighet, att stjäla showen av medierna och visa en glimt av det stora skådespelet. Fast var det inte Jesus så sa att han skulle komma ridande på en åsna och som en tjuv om natten?
Jesus 1 - Hitler 1
Tuesday, March 20, 2007
Ett bra mediemagasin = En bra serietidning
Maria Pia Boethius har ännu en gång publicerat en svart bok över medierna. Hennes grundtes går ut på att medierna är den etablerade maktapparatens förlängda arm vars syfte är att förmedla en medveten förljugen bild av verkligheten. Publiken ska manipuleras så att den hålls kvar i ett konstant tillstånd av okunnighet och vanmakt. Medborgarna ska välja det etablicemanget tycker är lämpligt sätt att sköta maktapparaten.
http://www.kuriren.nu/%5CGEN_Utmatning_Kultur.asp?ArticleID=1459959&ArticleStateID=2
Självklart har hon rätt. Men vad är alternativet? Hennes feminism och den vänsterradikalism som fungerar som högeretablicemangets vänstra hand? Också Torbjörn Säfve har i tidigare inlägg uttalat sig starkt kritisk om maktkoncentrationen i samhället, om hur den ekonomiska, den politiska och den mediala makten i maskopi och bästa samförstånd bedriver ett skådespel för att uppehålla massorna och därmed hålla dem i Schack. Man kan ana en viss medietrötthet hos dess kritiska kreatörer och skribenter. Det kan vara så att det är skribenterna, jornalisterna och författarna som nått sin vägs ände och inte kan prestera en nyanserad bild av verkligheten som kan påverka samhället i ny riktning.
Kort efter murens fall var det många påtalade eller bafarade att sovjet-statens undergång lika gärna handlar om liberala grundidéernas undergång. Sovjetkommunismen är en totalitär spegelbild av den västerländska liberala kapitalismen, med betoning på västerländsk, då man kan vara liberal i andra bemärkelser och lägga nya innebörd i termen kapitalism. Självklart kan man också lägga en ny innebörd i termen västerländsk. Om det inte är västvärlden vi menar, så är det i så fall fråga om en elit, en definierbar härskarskikt , som har intresse av att sätta agendan och styra politik, ekonomi, opinion och utbildning i den riktning som den vill. Vi kan mycket väl hävda att även västerlandet är en gisslan som kidnappats av en nomenklatura. Nomenklaturans definition av den västerländska demokratin används sedan för att rekrytera arméer av lojala underhuggare, som tänker, tycker och gör det som makten vill och som marscherar fram för att erövra, kolonisera, förtrycka och härska under paroller som frihet och mänskliga rättigheter.
Fast nu för tiden har också dessa paroller tonats ner. Nu är det kamp som gäller. Mot lika totalitära, våldsdyrkande och bakåtsträvande väderkvarnar som själva har sitt ursprung i imperialismen och vars efterblivna ideal som fungerar som en bestraffning av de människor som inte vill ha ett kolonial externt styre eller ett diktatoriskt internt styre i sina länder. Hos vänstern finner man ett särskilt intresse för att försöka förstå och legitimera varje reaktionärt och traditionalistiskt uttryck som väljer en återgång till ett förhistoriskt samhällsordning. Och detta återspeglas i medier, där fördomar och rasism frodas och bejakas istället för att bemötas och kritiseras.
Hur ska då ett alternativt medium se ut? Finns det en tredje vägens media? Det ska jag försöka utveckla.
http://www.kuriren.nu/%5CGEN_Utmatning_Kultur.asp?ArticleID=1459959&ArticleStateID=2
Självklart har hon rätt. Men vad är alternativet? Hennes feminism och den vänsterradikalism som fungerar som högeretablicemangets vänstra hand? Också Torbjörn Säfve har i tidigare inlägg uttalat sig starkt kritisk om maktkoncentrationen i samhället, om hur den ekonomiska, den politiska och den mediala makten i maskopi och bästa samförstånd bedriver ett skådespel för att uppehålla massorna och därmed hålla dem i Schack. Man kan ana en viss medietrötthet hos dess kritiska kreatörer och skribenter. Det kan vara så att det är skribenterna, jornalisterna och författarna som nått sin vägs ände och inte kan prestera en nyanserad bild av verkligheten som kan påverka samhället i ny riktning.
Kort efter murens fall var det många påtalade eller bafarade att sovjet-statens undergång lika gärna handlar om liberala grundidéernas undergång. Sovjetkommunismen är en totalitär spegelbild av den västerländska liberala kapitalismen, med betoning på västerländsk, då man kan vara liberal i andra bemärkelser och lägga nya innebörd i termen kapitalism. Självklart kan man också lägga en ny innebörd i termen västerländsk. Om det inte är västvärlden vi menar, så är det i så fall fråga om en elit, en definierbar härskarskikt , som har intresse av att sätta agendan och styra politik, ekonomi, opinion och utbildning i den riktning som den vill. Vi kan mycket väl hävda att även västerlandet är en gisslan som kidnappats av en nomenklatura. Nomenklaturans definition av den västerländska demokratin används sedan för att rekrytera arméer av lojala underhuggare, som tänker, tycker och gör det som makten vill och som marscherar fram för att erövra, kolonisera, förtrycka och härska under paroller som frihet och mänskliga rättigheter.
Fast nu för tiden har också dessa paroller tonats ner. Nu är det kamp som gäller. Mot lika totalitära, våldsdyrkande och bakåtsträvande väderkvarnar som själva har sitt ursprung i imperialismen och vars efterblivna ideal som fungerar som en bestraffning av de människor som inte vill ha ett kolonial externt styre eller ett diktatoriskt internt styre i sina länder. Hos vänstern finner man ett särskilt intresse för att försöka förstå och legitimera varje reaktionärt och traditionalistiskt uttryck som väljer en återgång till ett förhistoriskt samhällsordning. Och detta återspeglas i medier, där fördomar och rasism frodas och bejakas istället för att bemötas och kritiseras.
Hur ska då ett alternativt medium se ut? Finns det en tredje vägens media? Det ska jag försöka utveckla.
Friday, March 16, 2007
ISRAEL - Ett Ordets hörhus!
Det pratas så mycket om virtuella världar som Second Life, där människor försöker kolonisera nya världar i det digitala rummet och förverkliga drömmen om evigt liv, evig skönhet och ungdom men som kraschar i samma sociala hierarkier och kommersiell idioti. Människan skulle övervinnas, skriver Nietzsche. Men den västliga moderna människan kan inget annat än att påtvinga nya erövringar sina torftiga drömmar och livsmönster. Sex, makt och pengar.
Jag tror lösningen är närmare än vad som går att föreställa. Det är inte i sådana sajter som den dödliga människan ska söka lösningen på sina problem med fantasin, sexualiteten och brist på makt. Israel hör ord. Det står t o m i Koranen. Allt står i skrifterna, i svensk språklig (för)tappning. Israel ska vara ett ordets horhus, dit sex bokstäver ständigt söker sig, för att ha sex med varandra. Hur kunde jag vara blind för dessa små kåta bokstäver? Och bokstäver som ständigt vill rymma nya universum, stå för snart sagt omöjliga ting och blåsa in nytt innehåll i samma gamla former?
Nu vet jag vad Islams Svärddöttrar, dessa drottningar av Saba, ska ägna sig åt. Att romantisera arabernas eurotyska läggning. Förlåt mig, Karin. Att jag är så trög ibland. Titta inte så där uppfodrande och besviken ut på din värd. Det är mycket som skymmer sikten. Jag gör så gott jag kan.
Jag tror lösningen är närmare än vad som går att föreställa. Det är inte i sådana sajter som den dödliga människan ska söka lösningen på sina problem med fantasin, sexualiteten och brist på makt. Israel hör ord. Det står t o m i Koranen. Allt står i skrifterna, i svensk språklig (för)tappning. Israel ska vara ett ordets horhus, dit sex bokstäver ständigt söker sig, för att ha sex med varandra. Hur kunde jag vara blind för dessa små kåta bokstäver? Och bokstäver som ständigt vill rymma nya universum, stå för snart sagt omöjliga ting och blåsa in nytt innehåll i samma gamla former?
Nu vet jag vad Islams Svärddöttrar, dessa drottningar av Saba, ska ägna sig åt. Att romantisera arabernas eurotyska läggning. Förlåt mig, Karin. Att jag är så trög ibland. Titta inte så där uppfodrande och besviken ut på din värd. Det är mycket som skymmer sikten. Jag gör så gott jag kan.
Europa - Jerusalem och the new state of ISRAEL
Om man följer alla debatter och inlägg råder det bred enighet bland världsmakterna om att stävja Iran. Vad man är oense om är medlen för att uppnå målen. Ett läger tror att det är genom militära hot, sanktioner, belägring och stöd till subversiva aktiviteter inne i Iran som "regimen" ska bringas på fall eller i varje fall ge efter för västliga påtryckningar. Ett annat läger menar att USA inte ska lösa sitt problem med Irak genom att utvidga konflikten till Iran. Att en upptrappad konflikt med Iran stärker Ahmadinedjad både i och utanför Iran, ökar de amerikanska styrkornas sårbarhet och bidrar till instabilitet på världens energimarknader. Att man genom diplomatiska försök och handel ska "luckra upp" landet, som om Iran vore ett slutet land eller som om "regimen" själv söker efter internationell isolering.
Frågan är dock var västländerna själva har att komma med. Vad har väst att erbjuda Iran och iranierna som de inte kan få hos någon annan? Varför ska Iran öppna famnen för stater som inte erkänner Irans legitima intressen i regionen och inte vill Iran väl, utan vill ha en slave-master-relation med Iran?
Vad palestinafrågan och det iranska inflytandet beträffar så har en nära 60 år av israelisk ockupation inneburit inget annat än apartheid, förtryck, misär och fängelse för palestinierna. Det iranska inflytandet däremot innebar uppkomsten av Hezbollah, Intifadeh och motstånd mot judisk ockupation och kolonial aggression. Idén om Israel som en västerländsk koloni i Palestina (arabvärldens hjärta) har nått en återvändsgränd. Det är ingen ljus dröm som väntar regionen, inte ens i händelse av fred med araberna eller om Iran "helt försvann" från scenen. DET kan inte ha varit vad judarna gått och väntat på i 2000 år, väl? En judisk stat som är underordnad väst kunde judarna ha fått redan på Hadrianus tid, så det måste vara något annat, något magiskt som judarna kämpade och offrade sig för. Nu är det istället palestina-araberna (i alla fall de som står Hamas och Islamiska Jihad nära) som kämpar den strid som judarna en gång kämpade mot romarna på Irans sida.
Nu när Israel alltmer framstår som ett Babylons fånge, också för judarna, så kan man fråga sig om det inte vore lämpligt att bygga upp Jerusalem någon annanstans. Jag blir alltmer övertygad om att idén om ISRAEL, åtminstone idén om Israel som en satrapi till Iran, borde förverkligas i Europa, där sionist-judarna känner sig mera hemma, de negativa historiska erfarenheterna till trots. ISLAMs uppgift borde i så fall vara att verka för att etablera ett nytt ISRAEL i Europa och inte försöka efterlikna de sionist-judiska bosättarna som stjäl och mördar för att få tillgång till palestinsk jord. Islams uppgift måste vara att visa att Europa är roligare, livligare, heligare och intressantare än det Jerusalem, som sionist-judarna egentligen saknar ett förhållande till. Vad ska de med klippmoskén och Haram-el-Sharif till när det finns så mycket intressant magiskt och himmelskt i Europa? Inte kommer några judar att uppleva den Meeradj (Mirrage?) som muslimernas profet Mohammed fick uppleva. Messias har strikt taget inget att göra i dagens fysiska Jerusalem. Varför skulle han det?
ISRAEL var tänkt att byggas vid Messias återkomst och på order av Irans härskare. Irans härskare anser att den judiska staten ska etableras i Europa. Var har de inte preciserat. Hur skulle de veta? Själva letandet, sökandet efter det förlorade Jerusalem är en utmaning i sig. Ett ställe där idéer blir verklighet och verkligheten omvandlas till magi. Det sägs att himmelriket var ett ställe där alla ting, stenar, blommor och träd, flora och fauna talade till människan. Naturen och alla ting kunde tala. Det var en förmåga som Kung Salomon lär ha besuttit och vars rike stod modell för Khomeini och idealet för hans islamiska republik, Salomons Rike.
Israel måste ständigt omdefinieras. Den dag orden kan tala in i iSRael och få den att anta sin optimala form, så är vi framme vid Jerusalems portar. Nyckelordet är iSRael. Och två bokstäver är nu på plats.
Frågan är dock var västländerna själva har att komma med. Vad har väst att erbjuda Iran och iranierna som de inte kan få hos någon annan? Varför ska Iran öppna famnen för stater som inte erkänner Irans legitima intressen i regionen och inte vill Iran väl, utan vill ha en slave-master-relation med Iran?
Vad palestinafrågan och det iranska inflytandet beträffar så har en nära 60 år av israelisk ockupation inneburit inget annat än apartheid, förtryck, misär och fängelse för palestinierna. Det iranska inflytandet däremot innebar uppkomsten av Hezbollah, Intifadeh och motstånd mot judisk ockupation och kolonial aggression. Idén om Israel som en västerländsk koloni i Palestina (arabvärldens hjärta) har nått en återvändsgränd. Det är ingen ljus dröm som väntar regionen, inte ens i händelse av fred med araberna eller om Iran "helt försvann" från scenen. DET kan inte ha varit vad judarna gått och väntat på i 2000 år, väl? En judisk stat som är underordnad väst kunde judarna ha fått redan på Hadrianus tid, så det måste vara något annat, något magiskt som judarna kämpade och offrade sig för. Nu är det istället palestina-araberna (i alla fall de som står Hamas och Islamiska Jihad nära) som kämpar den strid som judarna en gång kämpade mot romarna på Irans sida.
Nu när Israel alltmer framstår som ett Babylons fånge, också för judarna, så kan man fråga sig om det inte vore lämpligt att bygga upp Jerusalem någon annanstans. Jag blir alltmer övertygad om att idén om ISRAEL, åtminstone idén om Israel som en satrapi till Iran, borde förverkligas i Europa, där sionist-judarna känner sig mera hemma, de negativa historiska erfarenheterna till trots. ISLAMs uppgift borde i så fall vara att verka för att etablera ett nytt ISRAEL i Europa och inte försöka efterlikna de sionist-judiska bosättarna som stjäl och mördar för att få tillgång till palestinsk jord. Islams uppgift måste vara att visa att Europa är roligare, livligare, heligare och intressantare än det Jerusalem, som sionist-judarna egentligen saknar ett förhållande till. Vad ska de med klippmoskén och Haram-el-Sharif till när det finns så mycket intressant magiskt och himmelskt i Europa? Inte kommer några judar att uppleva den Meeradj (Mirrage?) som muslimernas profet Mohammed fick uppleva. Messias har strikt taget inget att göra i dagens fysiska Jerusalem. Varför skulle han det?
ISRAEL var tänkt att byggas vid Messias återkomst och på order av Irans härskare. Irans härskare anser att den judiska staten ska etableras i Europa. Var har de inte preciserat. Hur skulle de veta? Själva letandet, sökandet efter det förlorade Jerusalem är en utmaning i sig. Ett ställe där idéer blir verklighet och verkligheten omvandlas till magi. Det sägs att himmelriket var ett ställe där alla ting, stenar, blommor och träd, flora och fauna talade till människan. Naturen och alla ting kunde tala. Det var en förmåga som Kung Salomon lär ha besuttit och vars rike stod modell för Khomeini och idealet för hans islamiska republik, Salomons Rike.
Israel måste ständigt omdefinieras. Den dag orden kan tala in i iSRael och få den att anta sin optimala form, så är vi framme vid Jerusalems portar. Nyckelordet är iSRael. Och två bokstäver är nu på plats.
Thursday, March 15, 2007
Invandring, Saddam klubben och nationellt ansvar
Invandring av araber och deras "bristande" integration i det svenska samhället har blivit ett svårt gissel, speciellt i vad som betecknas som nationella kretsar. Man kan fråga sig på vilket sätt araben brister i sin integrationsansträning. Enligt liberalerna och deras medier passar arabisk traditionalism och fundamentalism utmärkt som alibi åt rasistiska mediekampanjer om islam och muslimer. För väsntern ger den onyanserade primitiva bilden av araben ett utmärkt tillfälle att kasta araben i al qaeda-säcken eller annat kollektivistiskt projekt. Man vill ju så gärna förstå varför araben är så primitiv ... Det är ungefär som att säga, ååh jag vill så gärna förstå varför alla män är talibaner, varför alla kvinnor (utom ens mamma) blir till slampor, eller varför alla gifta män misshandlar sina fruar osv.
Vissa natinoella kretsar gläder sig åt att "araben" missköter sig och därigenom bekräftar deras föreställningar om "rasfrämlingen". I nationella medier har diverse "patrioter" beklagat Saddam Husseins död. Nå, i Irak så tycker gemene man inte det. Och de araber som känner sorg över Saddams död eller önskar honom tillbaka till makten har ingen anledning att klaga på förtryck, krig, ockupation och tortyr i sina egna länder. Det är priset som man måste vara beredd att betala för en sådan som Saddam vid makten.
Många irakier flydde till Sverige därför att de inte stod ut förtrycket och tortyren under Saddams nationalsocialistiska tyranni. Många fortsätter att fly Irak därför att de inte vill vara slaktoffer åt den amerikanska ockupationspolitiken eller andra arab-traditionalistiska terror- och massmordskampanjer. Den som hyser minsta sympati med Saddam-regimen får finna sig i att bli invaderad av saddammotståndare. Sedan har vi palestinier och libaneser som också måste fly till länder som Sverige för att de har blivit utsatta för ockupation och angrepp från en annan terror-regim, nämligen den judisk-sionistiska nationalsocialism, som också den stödjs av västmakterna.
Nåväl, det är inte palestiniernas, libanesers eller irakiers fel att de är födda i länder som är föremål för aggressiva koloniala projekt. Det går inte att utrota dessa araber bara för att de inte vill vad västmakterna vill eller vägrar underordna sig de koloniala villkoren. "Araben" vägrar - på gott och ont - att ändra på sig. Många anser att om det är rätt att ta deras land och ersätta dem med "bosättare" eller förtryckare från minoritetsfolk (som de från Tikrit), så varför inte uppträda som en bosättare, köra sitt eget race eller helt enkelt etablera sitt eget paradis? Vi lever i en fri värld. Och invandrararaben förväntar sig att denna frihet också ska gälla honom, henne eller deras barn. I Iran har man gått så långt att man öppet ställer sig bakom kravet att etablera en judisk stat (tvärtemot vad många befarar som en islamisk stat) i Europa. Det finns alltså "muslimer" och "araber" som driver ett öppet sionistiskt projekt. Allt för att bli av med det koloniala oket i arabvärlden.
Vad är då den ultimata "nationella" utmaningen för de invandringskritiska rösterna i Europa? Svaret är enkelt. Om man vill att "araben" (läs invandraren) ska återvända till sitt eget land, vilket många araber vill, så gäller det att aktivt se till att väststödda nationalsocialistiska (arabiska som judiska) regimer och andra arabkonservativa förtryckarregimer i mellanöstern avskaffas. Det var västerlänningarna som förde dessa regimer till makten och då får västerlänningarna komma och hämta hem dem. Dessa marionettregimers bäst-före-datum har gått ut, de är irreparabelt korrupta, inkopmetetenta och impopulära. Ingen vill ha dem och då är det bara att återkalla marionetterna. Massbefrielse av arabvärlden är enda lösningen på vad kritikerna kallar för massinvandringen.
Vissa natinoella kretsar gläder sig åt att "araben" missköter sig och därigenom bekräftar deras föreställningar om "rasfrämlingen". I nationella medier har diverse "patrioter" beklagat Saddam Husseins död. Nå, i Irak så tycker gemene man inte det. Och de araber som känner sorg över Saddams död eller önskar honom tillbaka till makten har ingen anledning att klaga på förtryck, krig, ockupation och tortyr i sina egna länder. Det är priset som man måste vara beredd att betala för en sådan som Saddam vid makten.
Många irakier flydde till Sverige därför att de inte stod ut förtrycket och tortyren under Saddams nationalsocialistiska tyranni. Många fortsätter att fly Irak därför att de inte vill vara slaktoffer åt den amerikanska ockupationspolitiken eller andra arab-traditionalistiska terror- och massmordskampanjer. Den som hyser minsta sympati med Saddam-regimen får finna sig i att bli invaderad av saddammotståndare. Sedan har vi palestinier och libaneser som också måste fly till länder som Sverige för att de har blivit utsatta för ockupation och angrepp från en annan terror-regim, nämligen den judisk-sionistiska nationalsocialism, som också den stödjs av västmakterna.
Nåväl, det är inte palestiniernas, libanesers eller irakiers fel att de är födda i länder som är föremål för aggressiva koloniala projekt. Det går inte att utrota dessa araber bara för att de inte vill vad västmakterna vill eller vägrar underordna sig de koloniala villkoren. "Araben" vägrar - på gott och ont - att ändra på sig. Många anser att om det är rätt att ta deras land och ersätta dem med "bosättare" eller förtryckare från minoritetsfolk (som de från Tikrit), så varför inte uppträda som en bosättare, köra sitt eget race eller helt enkelt etablera sitt eget paradis? Vi lever i en fri värld. Och invandrararaben förväntar sig att denna frihet också ska gälla honom, henne eller deras barn. I Iran har man gått så långt att man öppet ställer sig bakom kravet att etablera en judisk stat (tvärtemot vad många befarar som en islamisk stat) i Europa. Det finns alltså "muslimer" och "araber" som driver ett öppet sionistiskt projekt. Allt för att bli av med det koloniala oket i arabvärlden.
Vad är då den ultimata "nationella" utmaningen för de invandringskritiska rösterna i Europa? Svaret är enkelt. Om man vill att "araben" (läs invandraren) ska återvända till sitt eget land, vilket många araber vill, så gäller det att aktivt se till att väststödda nationalsocialistiska (arabiska som judiska) regimer och andra arabkonservativa förtryckarregimer i mellanöstern avskaffas. Det var västerlänningarna som förde dessa regimer till makten och då får västerlänningarna komma och hämta hem dem. Dessa marionettregimers bäst-före-datum har gått ut, de är irreparabelt korrupta, inkopmetetenta och impopulära. Ingen vill ha dem och då är det bara att återkalla marionetterna. Massbefrielse av arabvärlden är enda lösningen på vad kritikerna kallar för massinvandringen.
Subscribe to:
Posts (Atom)
